Första halvan av härvan, och den kanske mest dråpliga utifrån sett, är den officiella versionen. Den som noterats i historieböckerna (min och en kamrats interna listor över dumheter vi och andra begått och erfarit genom åren) och den som under min resterande gymnasietid ständigt gjorde sig påmind varje gång jag återfann ett tillstukat färgburkshandtag i min datorväska. Det var nämligen detta verktyg som låg till grund för det dåd jag förvisso var inventor och initiativtagare till, men långt ifrån den ende att vara skyldig till. Det är viktigt att göra klart att flera andra, inga namn nämnda, tog efter mitt handtagstrick.
Godisautomaten i fråga var av äldre snitt, vilket innebar att snasket låg i rader innanför ett fönster i varsin spiral som roterade ett varv för varje knapptryck och därmed knuffade fram det ner i upphämtningsfacket. Den stod i det helt nyligen (våren 1999) inrättade (och halvfärdiga, vilket kom att ha en avgörande betydelse för denna historia) uppehållsrummet inrymt i källaren i en av lektionsbyggnaderna på Ulvesundsgymnasiet. Längst upp i samma byggnad hade vi tyska vilket gjorde uppehållsrummet alldeles ypperligt att tillbringa den alldeles för långa håltimmen (det hette inte rast längre på gymnasiet av någon anledning) i då lektionen bara var ett hiss-åk bort. Det var inrett med några slitna möbler, tummade tidningar och nämnda automat ditplacerad av en gubbe som tidigare haft den ståendes på ett fängelse där den enligt utsago aldrig någonsin blivit utsatt för någon som helst åverkan. De övriga rummen i källaren var dock helt urblåsta och möjligen var tanken att utöka uppehållsrummet till hela våningen för de var belamrade med täckpapp och färgburkar med vilka vi skulle komma att göra denne gubbe väldigt besviken.
Godisautomaten på bilden har inget med godisautomaten i texten att göra.Under en av dessa ändlösa pre-tyska-håltimmar skulle jag investera i lite snask och valet föll på en Tom's chokladkaka med crisp som gick lös på 7 kronor, vilket får anses vara prisvärt för 1999 års penningvärde. Problemet var bara att automaten vägrade vrida på spiralen trots den erlagda summan, till mina skadeglada kamraters stora förtjusning. Teknist som man var kunde man såklart inte låta sig besegras av en simpel maskin och efter lite funderingar kring automatens ganska obsoleta konstruktion och färgburkshandtagens utformning räknade jag ut att man borde kunna stuka till den grova ståltråden handtagen utgjordes av och via luckan i nederkant kroka tag i spiralen, dra ut den och därmed låta godiset längst fram falla ned. Det visade sig vara ett sällsynt vackert exempel på teori som helt friktionsfritt korrelerar med praktik, ty det gick så bra att lirka ned min ärligt betalade Tom's att jag, av min hejaklack inte alltför svårövertalad, fortsatte med att förse även dessa två herrar med snask från två närliggande spiralrader. Men sen fick det vara bra - jag ville ju inte framstå som någon skurk. Men det viktigaste var kanske ändå den symboliska segern över teknologin. Människa - maskin: 1-0.
Här kunde det - och skulle det - ha slutat, men ryktet om min ingenjörskonst spred sig som en löpeld i kretsen med start redan under den fortsatta eftermiddagen och påföljande dag började beställningarna hagla över mig i uppehållsrummet. Jag kände mig naturligtvis smickrad men samtidigt moraliskt kluven. Inte bara var det stöld från nämnda gubbe, det innebar även att mer rättskaffens godisspekulanter stoppade in sitt surt förvärvade studiebidrag och tryckte på knappen enbart för att finna att spiralen roterade ett varv utan att släppa ner något godis - det hade ju jag redan lirkat ned helt gratis. Jag kände att det fick vara bra så helt enkelt - jag ville ju inte bli stämplad som klassens svarta får bara för att jag rättmätigt krävt automaten på det motsvarande värdet av 7 kronor. Jag var ju snarast ett offer för samhällets otillförlitliga teknologiska hegemoni, och det var ju inte jag som lämnat färgburkarna inom räckhåll för knipsluga naturvetarelever.
Tyvärr föll det sig så att jag ofrivilligt fick ett antal lärjungar på halsen, folk som efter min utförliga beskrivning anammat färgburkhandtagsmetoden och systematiskt rensat alla längst-fram-rader inom räckhåll vars konsekvenser snart kom till allmän kännedom. Jag minns hur elevrådsrepresentanterna sammankallade klassen för att berätta om den fruktansvärda brottsvåg (åtminstone lät det så på deras anförande) som härjat i uppehållsrummet och de kunde inte förstå hur någon kunde göra något sådant och gubben var så besviken och alla var så ledsna över hur spiralerna en efter en snurrade fram men inget godis trillade ned och det var så eländigt och sorgligt och ofattbart hur detta kunde ske här av alla ställen!
Samvetstyngd av det pathosladdade anförandet (eller snarare brydd över att vissa där i klassrummet faktiskt bevittnat mitt inledande dåd och därmed mycket väl skulle kunna läcka information under mindre lojala omständigheter; färgburkshandtagsmetoden hade ju tydligen kommit till kännedom för elevrådsnomenklaturan) beslöt jag mig i ett svagare ögonblick att bakom kulisserna medge min skuld men samtidigt å det bestämdaste inflika hur jag bara var en i raden av uppehållsrumsdissidenter. Det hade tydligen även förekommit ett visst mått av vandalism, något som jag och mina gelikar helt ärligt var helt frikopplade från men vi hade såklart teorier kring det mindre nogräknade IV-gänget. Jag lyckades dock tvaga mitt samvete utåt genom att hjälpa till med att städa upp där nere i källaren en morgon (vilket var en mindre seger för egen del då jag som bonus slapp den morgonens tyskalektion - hade vi bara tyska på gymnasiet i ettan?) och här slutar den officiella versionen, bortsett från en sammanfattande notis i tidigare nämnda lista över dumheter samt det i datorväskan kvarglömda verktyget.
---
Det finns dock en fortsättning som fram till nu varit känd för endast tre nu levande människor. Det här var alltså under våren vilket innebar att sommarlovet var nära förestående. Uppehållsrummet levde kvar terminen ut och under denna tid hade en annan kamrat, vi kan kalla honom R, utforskat möjligheten att låta källaringången förbli omärkbart olåst, medelst intryckt låskolv. Detta visade sig vara till vår fördel då vi strax efter terminsslutet spekulerade i hur coolt det vore att ta sig in i uppehållsrummet samt att det dessutom vore fullt möjligt, givet R's måhända obetingade förberedelser. Jag minns att jag precis hade inhandlat Doors' Morrison Hotel vilket definierade ett mentalt soundtrack för undertecknad under den ljumma kväll som jag, R och en tredje kamrat vi kan kalla O, bestämde oss för att omsätta intagningsförsöket i praktiken.
Det spekulerades, naturligt nog, mycket kring rörelsedetektorer och tysta larm och den bindgalne vaktmästaren (som visserligen säkert var på sommarlov som alla andra, men blotta tanken på hans reaktion när tre fjuniga ettor stammande försöker synkronisera en legitim förklaring till varför de befinner sig i en kolmörk källare på skolan en junikväll, var väl värd att ta med i beräkningarna) när vi vägde risker mot den uppenbara fördelen - a lifetime supply of assorted candy (eller ett par månader iallafall). Jag vill minnas att vi tilldelade varandra olika roller i försöket och min var antagligen något i stil med spanare utåt då jag för tillfället drogs med en stukad fot efter att oförsiktigt rest mig upp på ett totaldomnat ben. (Något jag blev uppmärksammad för av klassens lustigkurrar - you'd soon be aware of who's ruling this town!) När mörkret lade sig över nejden smög vi genom skogsdungarna vid skolområdet - det var fortfarande enormt spännande att smyga såsom en medveten åtgärd att inte bli upptäckt och därmed risken att bli det - och jag haltade fram, nynnade på Land ho! och började fundera över flyktmöjligheterna med min stukade fot. Det kanske inte var helt genomtänkt trots allt? Och tänk om det genomsunkiga och halvfärdiga uppehållsrummet inhysandes en skitig soffa faktiskt var larmat? Rättssak? Ungdomsanstalt? Vaktmästarens brutna utskällning? Konsekvenserna kunde bli förödande.
Men vi var ett team och vi tog oss in genom den preparerade källardörren och insåg ganska snart att vi var tämligen ensamma på platsen och det idiotiska i att ens tro att någon ville larma denna vandaliserade bunker. Nu var det bara vi och det penselmålade bruna plåtschabraket. R hade nämligen räknat ut att glasskivan framtill borde gå att lyfta ur sin fals vilket skulle blotta hela det uppdukade godisutbudet. Och det var det vi gjorde. Teori och praktik sammanföll ännu en gång! Människa - maskin: 2-0! Med glasskivan ur vägen formligen öste vi ner hela automatens innehåll ned i den medhavda väskan, hela tiden med en puls på 220 och hela tiden med tankar om larm och vaktmästare och rättspsyk och dödsstraff farandes genom skallen med ljusets hastighet. Flera hundra, kanske tusen, kronors worth of candy rakt ner i väskan! Och sen ut och bort och iväg, fort som fan och jag lade säkert en veckas läkningstid till min stackars fot när vi plöjde genom dungarna och över Söders Gärde påväg hem till undertecknad.
Väl inne i mitt rum började vi broderligt fördela fyndet som vi levde gott på en hel sommar. Jag hade redan avböjt all form av lakrits och tilldelades följaktligen mer choklad istället. Jag kommer särskilt ihåg mitt första möte med Yankee-bars, vilket egentligen bara var en variant av Mars men det amerikanskklingande namnet medförde en exotisk nyans som möjligen blåste upp hela denna kupp till världsomspännande proportioner, åtminstone i mitt huvud. Vi var badass, and noone would ever know! Vi kom överens om att aldrig berätta det här för någon och det gjordes nog aldrig heller. Kamratskap var det också, ja!
Hela kuppen fick väntade konsekvenser efter sommarlovet när terminen började; uppehållsrummet var nedstängt och kom aldrig mer att stå till vårt förfogande. Vi (jag, R och O) hade hört att de nyanlända ettorna, vid tillfället en snudd på ökänd årskull rötägg (i kontrast till vår som gick till historien som en av de mest skötsamma, iallafall på högstadiet), ägnat sig åt att inleda terminen med omfattande förstörelse av det som var kvar av rummets inventarier. Därtill hade de tydligen också tömt godisautomaten totalt, iallafall kunde det lika gärna varit de, och de verkade heller inte nämnvärt brydda utan snarast smått nöjda över att ha spätt på sitt redan nerskitade värstingrykte med ännu en prick i protokollet. Föga anade någon, jag upprepar någon, utomstående vilka det var som verkligen tog hem spelet! Bevismaterialet är sedan länge makulerat, och gott var det också.
(Självklart är allt ovanstående fiktion och alla överensstämmelser med verkligheten är rena tillfälligheter).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar