tisdag, februari 17, 2009

Skäll-out

När man var liten var bland det värsta som någonsin kunde inträffa en regelrätt utskällning från någon vuxen. När jag tänker tillbaks på det var det t.o.m. att föredra att bli nedspöad av sina ett par år äldre bullies på mellanstadiet, men man gjorde snart sagt allt för att ens oförrätter inte skulle komma till lärarens kännedom just med avseende på den oundvikliga utskällning som situationen skulle kulminera i och gissa vad; det är fortfarande bland det värsta man kan råka ut för.

Det är dock viktigt att notera att om motparten är jämnårig eller yngre handlar det inte längre om en utskällning utan snarare om tjafs. För att det skall vara tal om en adekvat utskällning krävs att motparten är märkbart äldre och besitter någon slags auktoritet över situationen, legitim eller inte. Det spelar nämligen ingen egentlig roll om utskällningen är motiverad eller inte, och därmed heller inte om utskällaren i fråga har någon moralisk rätt att skälla ut en. Vid en utskällning har man alltid skenbart gjort fel, annars skulle den aldrig verkställts. Problemet kvarstår ju även om det visar sig att man hade rätten på sin sida hela tiden eftersom en kontrande utskällning aldrig kan äga rum då den ursprunglige utskällaren per definition är äldre än själv och ens eventuella försök till tillrättavisning och ansvarsutkrävande utmynnar därmed aldrig i något högre än tjafs.

När man var liten reflekterade man sällan över varför utskällningarna var så fruktade utan man stod paralyserad och tog emot, möjligen släppte man lite väder efter att magen noterat allvaret i situationen och ändrat status till lätt orolig. Man lovade utskällaren och framförallt sig själv att aldrig aldrig mer göra fel igen, ty som barn gör man alltid fel och vuxna som kommer på en har alltid rätt. Såhär i efterhand, med de analytiska verktygen inom räckhåll, börjar ansvarsförhållandena bli allt klarare och man inser att det inte var så mycket fråga om rätt och fel.

Det rör sig nämligen om en tudelad psykologisk åverkan; å ena sidan ett ifrågasättande av ens omdöme i den aktuella situationen och därmed en implicit idiotförklaring, och till följd av detta ett å andra sidan solklart intrång i ens privata sfär. Utskällaren uttrycker någon form av tillrättavisning vilket innebär en önskan om att man skall förändra sitt beteende enligt dennes preferenser och det är antagligen en av de största förolämpningarna man kan råka ut för. Stay out of my life if you don't approve!

Dessvärre gäller detta oavsett om utskällaren faktiskt har grund för sin utskällning, speciellt om det rör sig om en de facto auktoritet (polis, hemmansägare, butiksinnehavare, mattant) och denne har ett moraliskt grepp om situationen. När den personliga integriteten frontalkrockar med den överenskomna samhällsordningen är det svårt att få till stånd någon retroaktiv upprättelse och det bästa man kan göra i en sådan situation är att i smyg devalvera värdet på något skattefinansierat. (Till exempel kan man vedergälla ett påpekande om att man cyklade mot rött med att vid lämpligt tillfälle trampa ner en offentligt finansierad växt; ingen skall behöva ta skit från någon självutnämnd ordningsvakt bara för att man försöker effektivisera sina cykelfärder) .

Eller för att ta ett exempel från verkligheten, som när jag under sommarjobbet som chaufför regelbundet fick läsa anslag om hur affärerna ville ha sitt bröd tidigare eller senare eller ställt där och där istället för där. De hade alltså mage att tala om för mig att jag gjort fel vilket jag löste genom att nysa på frallorna.

Då kanske de lärde sig nåt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar