Jag tillhörde enligt mig själv aldrig gräddan av datorexperter i min årskull, men jag hängde ständigt med mina något mer uppdaterade kamrater och utifrån ansågs jag antagligen vara en naturlig del av datanördseliten på Centralskolan. Efter att äntligen ha begåvats med den nödvändiga utrustningen gällde det nu att snappa upp allt som fanns att veta om möjligheterna som helt plötsligt öppnade sig. Allt man tidigare gjort utan dator kunde man nu göra med dator, och det är något av ett universiellt axiom som jag hävdar fortfarande gäller - det är egentligen ingenting essentiellt nytt som uppenbarar sig, bara ett nytt och förmodat effektivare sätt att göra det på. Och roligare.
Dåtidens begränsade programvaruresurser medgav en desto större anledning till fördjupning och insikt i maskineriet och det kolsvarta universum som var MS-DOS, som först verkade så skrämmande, injöd efterhand till allt mer omfattande experimentering med kommandon och applikationer. Det som var intressant vad gäller de senare, speciellt mot bakgrund av Internets numera integrerade roll i vardagen, var att program och spel i princip kunde ha tre olika typer av ursprung. Antingen fanns programmen bara där; ingen visste varifrån de kom men de cirkulerade mellan våra datorer via disketter och ursprunget kunde på sin höjd spåras till att någon i bekantskapskretsen hade det på sin dator helt enkelt; man funderade inte så mycket över det då. Eller så hade någon "fått tag i" ett program, inte sällan från någon förälders jobb, eller om det var fråga om ett spel, ifrån någon halvbekant typ. Skillnaden häri ligger egentligen bara i att i det senare fallet kunde alla som kom över en kopia av spelet alltid härleda diskettens ursprung till någon fysisk person.
Den tredje typen av ursprung var alla de med share- och freeware och demos belamrade disketter som kom med datormagasin som PC för alla och Komputer. Den senare minns jag särskilt begåvade en kamrat med en diskett innehållande ett fullkomligt meningslöst korsordsprogram som hette Kryss & tvärs, som gick ut på att man kunde rita upp sitt eget korsord och skriva ut det. Jag tror det var från samma diskett jag passade på att kopiera över en katalog (det hette inte "mapp" då) med en handfull ClipArt-bilder med norskt ursprung (vilket bekräftades av filnamn som paafugl.bmp).
Själva programdistributionen kompisar emellan skedde alltid via diskett, åtminstone fram till dess att serial- och parallellportarnas möjligheter började utnyttjas via Norton Commanders nätverksfunktion (vilket dock naturligt nog krävde en omfattande flytt av hela datorenheten till aktuella kompis, något som inte gjordes i brådrasket och absolut inte enkom för kopiering av enstaka program och spel). Disketternas 1,44 Mb satte någon form av standard för ens uppfattning om programs storlek. En diskett (eller som min mor envisades med att kalla dem: kassetter) var normalfallet där alla upp till medelmåttiga program och spel rymdes, ibland flera åt gången t.o.m. Två till tre disketter låg fortfarande inom ramen för vad som ansågs rimligt för mer omfattande spel/program men det var när antalet disketter översteg fyra som måttenheten "flera" övergick till "många". Legendariska monsterkopieringar av för den tiden enorma spel som Doom vilket krävde 90 disketter var något som tillhörde undantagsfallen och därmed ansågs värt att tala om under lång tid efteråt.
Så länge det inte rörde sig om primitiva program och spel som mättes i kilobyte, var det nästan alltid fråga om att packa ned dem i *.zip eller *.arj (*.rar kom först senare, ungefär i höjd med att kataloger blev mappar). Alla, och jag menar alla, hade en katalog i C-roten som hette "Bat" innehållande, som namnet antyder, hemsnickrade snabbfiler som a.bat och p.bat, var och en innehållande motsvarande kommandorad för packfunktioner. Denna katalog var ett praktexempel på mjukvara med okänt ursprung men som någon uppenbarligen tagit sig tid att sammanställa någon gång i forntiden. (Just BAT-filer av varierande relevans kom för övrigt att bli något av en specialitet för yours truly). En klassiker var när man under en mer omfattande uppackning härrörande från flera disketter i följd noterade det ödesdigra meddelandet "CRC error" vilket internt innebar en not till datorn om att checksumman för filen inte stämde och externt en not till användaren om att hela jävelskiten gått åt helvete.
Disketter var nämligen känsliga små liv, omspunna av en diger mytologi rörande dess fragila tillförlitlighet. Man skulle inte placera dem på skärmen, vid skärmen, framför skärmen eller i närheten av skärmen och man skulle inte ta ut dem medan diskettlampan lyste och man skulle inte ta på ovansidan och inte på undersidan och man skulle absolut inte fippla med metallkåpan, ty då gick de åt fanders på en gång. Iallafall enligt mytologin; i verkligheten visade sig de enskilda disketternas livslängd vara helt och hållet slumpmässig och helt opåverkad av yttre omständigheter. Vissa kunde man misshandla enligt ovan i princip hur mycket som helst utan att de uppvisade några mjukvarumässiga defekter, andra kastade helt utan förvarning in ett CRC-error i den 20:e i raden av arj-filer i den enorma och tidskrävande masskopieringen trots att man behandlat och förvarat disketten som om den vore den enda i världen.
En av mina kamrater, som vi kan kalla för N, var och är ytterst pedantisk när det gäller sina ägodelar, något som alltjämt var en källa till konflikt närhelst våra respektive disketthanteringsrutiner skulle synkroniseras. När han snyggt och prydligt radade upp sina tydligt märkta disketter i bokstavsordning i diskettboxarna, låg mina i en närmast kvantmekaniskt sannolikhetsstyrd hög på skrivbordet, alternativ i en låda därunder. Allihop var märkta, överstrukna och återmärkta med blyerts, tusch och bläck i en knappt läsbar handstil, företrädesvis med teckenkombinationer påkomna för stunden och tolkningsbara endast under de just då rådande mentala omständigheterna. Dess innehåll utgjordes nästan uteslutande av lösryckta filer från temporära kopieringar och möjligen något menlöst spel lagrat i forskningssyfte (läs: i syfte att provspelas, betraktas samt skrattas åt med avseende på fulhet) och kanske också en och annan vilsen delfil från en större nedpackning, sedan länge försvunnen och bortglömd. Att vissa av dessa stackars disketter inte ens var mina rent tekniskt bekom varken mig eller dess rättmätiga ägare, förutom i fallet N.
N var som sagt väldigt pedantisk och omvårdande och uppskattade sällan resultatet av sitt utlån av disketter till undertecknad. Det slutade oftast med att lånet glömdes bort, disketten raderades, formaterades, fylldes med skit, formaterades igen, gjordes om till startdiskett, raderades delvis, klottrades på samt min specialitet som jag ännu inte riktigt kan förklara motivationen bakom: I ett försök att hindra framtida förändringar av diskettinnehållet brukade jag understundom pilla bort den lilla plastbiten som löpte i hörnhålet för att reglera skrivskyddet, bara för att i ett framtida skede omvärdera innehållet och därmed använda disketten för andra syften. Detta medförde att hålet var tvungen att prepareras för att möjliggöra skrivning till disketten igen, vilket alltid skedde medelst tejp, företrädesvis brun packtejp som av någon anledning dominerade hushållet. N blev naturligt nog rätt trött på att efter ett halvår eller så få tillbaks bruntejpade disketter med delvis bortrivna ettiketter med texten "Windows 3.11 (överstruket), Startdiskett (överstruket), Stunts 2/3 (rad i rad med) Lemmings (med tusch delvis överskrivet av) Blandad skit", innehållandes vad som antagligen bäst stämmer överens med den sistnämnda kategorin, gärna delpackfiler omöjliga att genomlysa som sagt.
En av alla dessa disketter, märkt "Lumpgam", överlevde mirakulöst nog till våra dagar och innehållet var närmast ett skolexempel på det jag ovan redogjort för, bl.a. en handfull primitiva DOS-spel varav hälften inte startar och den andra hälften inte går att köra på moderna datorer som är för snabba för att man skall kunna kontrollera spelet. (Ett är ett dykarspel vid namn Twilight daterat 1989 som endast resulterar i att man efter spelets start blir uppäten av ålar 8 gånger under loppet av en sekund utan att man hinner göra något). Vidare bjöd den på en katalog med Qbasic-program, mestadels avantgardistiska PC-speaker-låtar med varierande audibel påfrestning, samt en mystisk fil "gratäng.rcp" vars innehåll jag härmed låter avsluta detta inlägg:
---
Dem doppar man i moset n„r man ska smaka p† dem
och t„nker p† f„dernas lidanden.
V„lta syntar i en masonitkoja.
ch stod och kr„ktes n„r han skulle betala vid kassan. ktes n
Kl„mma av fingrarna mellan tv† instruktionsb”cker.
r ost. Vad h
r du? - Jag har mosad mus.
Dra en norgehistoria p† en begravning.
Sl„ppa en fis i Fishuset
Pungtering
Kuk Lux Klan
Sillisoffansillisoffans
Bebistv†len gungar i takt med att en skallig idiot
sjunger en skitl†t
tatis
Njutanf”r Norden
Stark tandropare
V„rldens „ldsta kaffekaka byggdes
Grotersk sn„gubbe
Bau... sississississi
---
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar