Puch it!

Jag tillhör antagligen den sista definierbara generationen som vid 15-strecket tog sig fram på den gamla skolans mopeder, de där som fick gå 30 km/h, ha en hästkraft och endast krävde en trafikförsäkring på en hundring per år. Detta innebar i sig att jag och mina gelikar avslutade en historisk epok - mopedkultur. Och kom förbanne mig inte och hävda att den lever vidare med de körkortstyngda elvisparna dagens pubertetsyngel förpestar cykelbanorna med. Mopedkultur är ett paraplybegrepp definierat av nyckelord som "femhalva", "plugg", "dreva" och "jacka". (Det slog mig precis att den största andelen mopedkulturella vokabulär i någon mening rörde trimningsprocesser, vilket förvisso inte är speciellt oväntat men samtidigt lite komiskt).

En sak är iallafall säker; det talades mer än det meckades och det meckades mer än eventuella resultat lät påvisa. Själva bekräftelsen på ens förmåga att tänja på 50-kubikarens prestationsmöjligheter var minst lika viktig som att faktiskt kunna lägga till ett par extra kilometer i timmen på trotjänarens prestanda. Det är dock en sådan sak man inte inser förrän såhär i efterhand, men nog spenderade man mer tid i garaget i goda vänners lag än ensam hemma på gårdsplanen, iallafall när det gällde potenshöjande åtgärder. Värst var kanske en polares Yamaha FS-1 som gick att elda upp i nästintill landsvägsfart vilket efter sisådär ett års ägandeskap visade sig vara till stor del avhängigt en 60-kubikscylinder, något polaren alltså varit helt ovetandes om under alla dessa föreläsningar implicit baserade på moppens förträfflighet.

Själv var jag aldrig speciellt brydd över de begränsade fartresurserna på min egen pjäs, en Puch Alabama från 1968 vars stora behållning enligt mig själv snarare var den skoterliknande estetiken och den enorma pakethållaren. Jag hade efter många timmars tummande bland Classic Motor-annonser under "MC & Mopeder säljes" givit mig fan på att jag skulle ha just en Alabama, eller DS50 som var den egentliga beteckningen på modellen som likt alla andra Puchar just i Sverige blivit benämnd enligt delstatsnomenklaturen. 2900 kronor senare blev jag då till slut ägare till en visserligen ganska risig men ändock fullt brukbar Puch (Posch, Puck, beroende på dialektala förutsättningar) som sällan lämnade mig sysslolös. Inte så att den gick sönder speciellt ofta, det var mer min strävan att komma den in på livet som ledde till oräkneliga isärtagningar av allt som överhuvudtaget gick att ta isär och det är möjligt att de gånger den faktiskt pajade på riktigt var avhängiga någon av alla dessa okynnesdemonteringar. Det spelar för övrigt ingen roll då haverier alltid är att betrakta som nederlag; antingen är kvaliteten själv undermålig vilket pekar på ett omdömeslöst val av fordon, eller så är ens servicemässiga kunskaper undermåliga, alternativt ens klåfingrar för långa, vilket dock fortfarande pekar på en omdömeslöshet värd att hånas för.


Framskärmen var sprucken och lagad medelst popnit vilket jag försökte snygga till med spackel och vit grundfärg, som jag därmed tyckte passade bra till att fräscha upp även övriga vita plastdetaljer med. (Alldeles i jämnhöjd med införskaffandet av denna burk vita grundfärg hade någon, till dags dato ännu okänd, dissident försett stoppskylten vid korsningen utanför oss med två prickar vilket renderade det smått komiska "STÖP" likväl som en likaledes smått komisk anklagelse att jag var upphovsmannen till detta busstreck tack vare mitt vitagrundfärgsinnehav). Sadeln var inte heller jättehel i framändad vilket jag uppenbarligen ansåg packtejp vara den ultimata lösningen på. Men värst var ändå de kopiösa mängder glasfiberspackel jag applicerade på karossen (de ymniga plåtytorna på denna Puch's enda mopedskoter tänjde på rambegreppet så till den milda grad) för att sedan måla över med OK's mörkblåa sprayfärg. Midnattsblå hette det i originalbroschyren, matt Hammarplastblå var nog närmare sanningen efter mina sessioner i förrådet vars golv fortfarande är täckt av en impressionistisk färgdimma. Den söta sega gubbar-aktiga lukten av den slutligen påförda klarlacken kryddar minnet av mina åtminstone två mer ambitiösa restaureringar av nämnda snitt i detta förråd, ackompanjerat av ett blandband bestående av halva The Who Sell Out och nästan hela Oasis - Be Here Now, digestive bars och ljuva minnen av dåtidens school crushes. Jag såg mig själv som inte bara en gitarrskillad (nåja) popare utan även som en handyman och helt klart ett kap för vilken småalternativ flicka som helst. I verkligheten buntades jag antagligen ihop med det vagt definierade nördgänget dock.

Vadå? Jag, nörd?

Möjligen lever denna dikotomi mellan självupplevd förträfflighet och utstrålande nördighet kvar i någon mening...

Hur som helst, Puchen var förträfflig trots de uppenbara skavankerna och trots att jag sedermera fick nödlaga kicken med spännband efter att returfjädern gått av. Det jag är mest imponerad av än idag måste ändå vara det spruckna och limmade insuget på cylindern. Jo, så här var det: Jag och en kamrat (han med FS1:an) hade upprepade gånger försökt avlägsna den legendariska pluggen i insugskanalen och gradvis kommit fram till att denne vår ärkenemesis var fastkilad och fixerad med en bastant svetsfog. Vi kom slutligen fram till att lösningen antagligen skulle stå att finna i anslutning till en annan kamrat som bodde ute på landet och hade hela gården full av cykelvrak och garaget fullt av mopedvrak. Det som inte kunde repareras där ute kunde inte repareras alls och minsann skulle inte hans fars lika rättframma som bondfinurliga approach till problemet råda bot på dilemmat. En hemgjord anordning baserad på en gängad stång och en slaghammare fick för all del bort den envisa pluggen en gång för alla men den nyss nämnda svetsfogen såg till att halva insuget gjorde den sällskap. Sådärja, det var den cylindern. Men mekargurun (just då i varje fall) tog helt enkelt och kapade loss pluggen från insugsbiten och limmade tillbaks den senare med superlim och det mest fantastiska här är att det höll allt sedan dess. Att den spruckit precis radiellt med ena gänghålet spelade ingen roll skulle det visa sig.

Jag är inte säker på om det finns någon sensmoral med den anekdoten, möjligen att OK's superlim är bra (uppenbarligen köpte man allt på OK på den tiden). En sak är jag dock helt övertygad om, och det är att det var ofantligt mycket enklare att vara 15 än 27 på många vis.

Och Puchen? Den sålde jag till ett par snubbar som kom långväga nerifrån och hämtade den en dag i mitten av inget speciellt ett par år senare. Bland det dummaste jag gjort.

Long distance runaround

Världen krymper ju äldre man blir. Faktiskt! Jag minns ännu när jag varandes nyinflyttad spoling på 7 år uppfattade världens bortre gräns ungefär där kvarteret tog slut. Jag minns även hur jag mycket snart skulle tvingas flytta denna gräns ytterligare några hundra meter bortåt då skolstarten närmade sig. (Precis som jag minns hur jag natten innan första skoldagen låg i sängen och tänkte på hur sötebrödsdagarna, som definierades av att inte behöva göra ett skit på dagarna, nu var till ända för lång tid framöver. Föga anade jag att jag ännu nästan 20 år efteråt fortfarande skulle vara fjättrad vid denna fritidsdödande institution, but once again I digress).

Tillbaks till Magasingatan; Världen kretsade under mycket lång tid kring den plats man hade sin säng och sina leksaksbilar förvarade och avståndet till alla andra platser var relativt den. När lågstadiet var till ända hade man visserligen bekantat sig med stora delar av det område som definierades av en radie av sisådär en kilometer från hemmet, vilket innefattade såväl skola som sporthallen där man piskades till motion via allt från bolljaga till redskapsspringaruntgrejsimojs. Men det skulle snart ändras; inför skiftet upp till mellanstadiet tvangs man ännu en gång vidga sina vyer någon kilometer och jag kom på mig själv med att undra hur i helsicke man skulle greja att dagligen vandra ända bort till Karlaskolan som vid det här laget kändes som civilisationens sista utpost. Dessutom ryktades det om att vi skulle äntra den tillsammans med en lika stor skara ungar som enligt uppgift bodde på andra sidan stan!

Kungsör är nämligen halvt avdelat av en rullstensås (vars geohistoriska signifikans vi för övrigt blev regelbundet upplysta om och något vi uppenbarligen skulle känna oss lite stolta över) som definierade ett under grundskoletidens första halva tydligt "vi och dom". "Vi", det var vi som gick på Västerskolan på den västra sidan av stan... orten... byn... samhället... samhället. "Dom", det var east side, hotet från öst, de som gick på Hagaskolan och som vi under lågstadiet endast kom i kontakt med under de obligatoriska (tvångsmässiga) idrottsdagarna. De verkade lite konstiga, nästan lite smutsiga, iallafall med tanke på att mitt bestående minne av denna första periods uppfattning om dem är helt avhängig en grabb som hävdade att han kunde få upp fingret aslångt i näsan. Och nu skulle vi alltså buntas ihop till fyror med dessa utomjordingar på ett ställe som lika gärna kunde legat 20 mil bort. (2 kilometer var närmare sanningen dock).

Jag tror även att det var på mellanstadiet jag slutligen kartlade hela Kungsör; det var under denna period man ägnade sig åt att bygga kojor, eller koj-projekt snarare - en halvfärdig redskapsbod i en polares trädgård tjänade i 9 fall av 10 som grund för dessa. Allt vad byggmaterial och inventarier hette införskaffades på soptippen belägen precis i andra änden av stan, och en cykelturochretur dit och hem satte väl den nya standarden för vad som ansågs vara den längsta möjliga resvägen. Så skulle det dessutom förbli ända upp på högstadiet; man hade liksom inga ärenden (eller möjligheter att ta sig) utanför kommungränsen, sånär som på någon enstaka bussresa in till Köping i syfte att investera den flitigt ihopsparade månadspengen i en ny CD-skiva, men aldrig i utforskningssyfte och aldrig tillsammans med någon annan.

Det var nog först när man fyllde moppe man så sakteliga började utforska andra riktnummerområden, vilket i och för sig oftast stannade vid Valskog där man lärt känna folk. På högstadiet hände nämligen något liknande det som hände vid mellanstadiet - det kom nytt folk från ingenstans. Bokstavligen, ty Valskog är vad som närmast kan betraktas som en förort till Kungsör. En liten (!) by på en handfull invånare som nätt och jämnt fyllde upp en klass ungar varje år. 1982 års Valskogsungar var minst lika besynnerliga som east-side-gänget; till att börja med åkte de buss till skolan vilket definierade en tydlig skiljelinje mellan dem och vi som inte gjorde det. De som åkte buss bodde nämligen långt bort (läs: på landet) och sen var det väl inte så mycket mer med det, men det var lite konstigt likväl.

Vid det här laget hade man dock blivit såpass världsvan att varje steg uppåt på avståndsskalan tedde sig allt mindre spännande, precis som alla påföljande möten med nya och okända människor man skulle buntas ihop med från och med nu. Möjligen kan körkortets intåg i ens tillvaro ha rivit den sista mentala vägspärren för hur långt bort man kunde ta sig på egen hand, om än bara i tanken. Det nytagna körkortet invigdes med två kamrater i min mors arma Fiesta och en tripp till... Torshälla. Jag tror vi käkade pizza där. Sedan köpte jag en skitbrun Saab V4 uppbyggd av spackel och rost som tog oss land och rike runt för ett halvår eller så. (Åren gick långsammare på den tiden). Den är dock värd ett eget kapitel, fyllt av rossliga Led Zeppelin-kassettband, Tom&Jerry-kex och kokande motorer. Huvudsaken nu var insikten om att världen sträckte sig bortom KAK-området och att man åtminstone teoretiskt kunde ta sig ut därifrån.

The world is an oyster - devoured half alive.

Ännu ett försvarstal

Jag minns en (uppenbarligen rätt obetydlig) affish som hängde på väggen inne på högstadieskolan under en kort period. "70- och 80-talister - sådana är vi" stod det och sen minns jag faktiskt inget mer. Det kan ha varit fråga om en föreläsning, en temporär kampanj, ett käckt utrop men mest troligt något studentikost spex som letat sig in i Centralskolans väggar vid tillfället. Men det var just det här citerade utropet som såhär långt i efterhand (vi snackar alltså 90-talets mitt) fastnade och som visat sig parafrasera mina tankegångar till den tvetydliga generation y jag och mina åldersgelikar är sagda att representera. Och med den äran!

För vad innebär det egentligen att vara 80-talist? En bortklemad generation snorungar som fått allt serverat på silverfat är väl den gängse definitionen enligt 40-talisterna "som byggde upp landet". Det är möjligt; självförakt och hypokritiskt fördömande av ökad välfärd ligger i tiden, men faktum är att det sträcker sig ganska långt in i kärnan på definitionen av en xx-talist. Samtidigt tror jag inte att det räcker med att stämpla ett årtionde i pannan på envar som haft (o)turen att ha en viss förstasiffra i personnumret. De flesta av de jag känner och umgås med nu är 80-talister rent numeriskt och universitetet knyter oss samman på ett sätt som överbryggar ungdomens strikta åldersgränser för umgänge som oftast låg på +-2 år. Men det räcker inte, märker jag nu.

Ja, jag har nyligen läst Två nötcreme och en moviebox (det bästa Fredrikåfilip lämnat ifrån sig, skall tilläggas) och ännu nyligare sett på Schyffert's The 90's - ett försvarstal som spinner vidare på DDR-nostalgiska koncept och den ironiska generationens storhetstid. Det jag erfar gång på gång är den enorma igenkänningen, en igenkänning jag rent numeriskt inte borde erfara. Shchyffert är 68:a och F-grabbarna nittnasjuttinånting, och själv klockar jag in som 82:a och tillhör den nästkommande generationen som visserligen skrattar gott åt dessa och andra herrars ironiska upptåg, men jag borde inte ha något gemensamt med folk som är generationsfränder med mina avsevärt äldre bröder (tillika med avsevärt skilda livssituationer). Men det har jag, och så har även alla andra som tog körkort 2000 (teoretiskt, men det ska gudarna veta att den teorin var tidigt cementerad i mitt bilkontaminerade medvetande!) och studenten 2001.

Som sagt är jag lika mycket 80-talist som övriga bekantskapen, men någonting säger mig att igenkänningsfaktorn i Nötcreme avtar exponentiellt ju längre fram i 80-talet man kommer i födelseattesten. Jag är nämligen gammal nog att minnas då det bara fanns två (statsdikterade) TV-kanaler, då folk åkte Amazon, VW-bubbla och Saab V4 till vardags, då man fick lov att hyra en videobox (och en näve Tom&Jerry-filmer) på Shellmacken (som för övrigt hade en Volvo Duett i tjänst som servicebil), då Toto (isch!) låg på topplistorna och då Fablernas värld sändes på någon av de ovannämnda kanalerna. Samma saker (plus lite slagsida åt den generella bilparken av naturliga skäl för min del) som i Nötcreme och Ett försvarstal alltså. Är jag så gammal för att vara så ung?

Just underhållningssektorn var under min barndom hårdreglerad och sträckte sig till Kalle Anka på julafton (likheterna bara fortsätter) och - japp - Anslagstavlan-introt samt streckgubbarna i Linus på linjen. Annars var det mackhyrd videobox som gällde och varje gång var en höjdpunkt. Det var en svårtolkad ritual som inför en femårings ögon gick ut på en enda sak: att omvandla myrkriget med det ackompanjerade FFFFFFFFF till den animerade katt&råtta-leken omsatt i den rättframmaste av slapstick, som annars var begränsad till Lilla Sportspegeln vars intetsägande knattefotbollsreportage rituellt genomleds i väntan på MGM-lejonet. Det var stort, och det var även här jag för första gången lärde mig vad stop, play, rew, effeffdubbelvede och eject betydde. Inte bokstavligt förstås, men semantiskt.

Denne fem(typ)åring hade dock noterat ryktesvägen att det fanns familjer med ett ofattbart materiellt välstånd som tog sig uttryck i en egenägd videoapparat. Naturligtvis konfronterade jag försynt min mor hur det kom sig att de hade råd med en dylik och fick till svar vad jag då tolkade som "de har råd därför att de inte ätit på en månad". Såhär i efterhand inser jag såklart att det var videoinköpet omsatt i vår familjs hushållskassa som avsågs. Jag inser även efter att ha pluggat på Johan Norberg m.fl. att det som var lyxvara på 80-talet nästintill kastades efter folk på 90-talet tack vare ökad produktion och efterfrågan och nedsatt pris och allt sånt. Svinbra, men det är en annan diskussion. Det fanns även ett hus i bekantskapskretsen (en tjej på lekis) vars föräldrar hade haft råd med att pryda takåsen med en parabol. Femåringens kärnfulla logik tog snabbt reda på att det innebar en lönnväg ut ur SVT-monopolet och ett nästintill ogreppbart utbud av alternativa kanaler och underhållning vi andra bara kunde drömma om. Allt detta är helt sant även om det låter snudd på 50-talsmässigt på det där i-väntan-på-Hyland-viset man numera läser om i historieböckerna.

Och vad mer fascinerande är; det går exakt hand i hand med den äldre generation som tillbringade sina tonår i 80-talet, eller för all del, sin sena barndom. Min då ringa ålder och mina därmed begränsade möjligheter att konceptualisera intrycken samt högst marginella anspråk på personlig frihet gör såklart mitt 80-tal något mer diffust men huvuddragen finns där och de gick som en röd tråd genom alla i den yngre planhalvan, låt vara 5 eller 15 år. Think about it: jag började skolan 1989 och var hela 8 år och 10 månader när 80-talet formellt var till ända. Sen vet jag inte om det var det jämtländska Brunflo och dess perifera placering på världskartan som bidrog till att det omskrivna 70-talet levde kvar så pass länge in på nästkommande decennium, men jag tror inte det, ty liknande utsagor har stått att finna i jämngamla kamraters barndom på andra håll i landet likaledes. En sak är säker; de tidiga 80-talisterna är lika mycket att betrakta som 70-talister. Jag tror man kan dra en rättvisande gräns ungefär vid 1985 och slå fast att generationsskiften inte följer almanackan utan är till hälften förskjutna framåt. Jag kommer få anledning att återkomma till denna tes, men kan redan nu konstatera att det var antagligen detta som avsågs på den inledningsvis nämnda affishen. 70- och 80-talister - sådana är vi. De riktiga 80-talisterna slutade inte födas förrän en bra bit in på 90-talet då grungen redan var passé och PC-datorer (hade man Mac var man en sopa) började konkurrera ut VHS-innehav i fråga om tekniskt välstånd.

En milstolpe värd att nämna i sammanhanget var dock den dag då 80-talet rent pragmatiskt blev 90-tal, typ: dagen då vår familj gick från att tillhöra klassens kreti och pleti till en, visserligen lågdefinierad, medial överklass; den dagen då vi kunde ratta in TV3. Nu skall det tilläggas att vi hade turen att flytta in i ett kvarter vars bostadsrättsförening smällt upp två rejäla parabolantenner och dragit in kabel i var kåk. Sen skall det även sägas att det även bodde två tjejer i kvarteret som gick i klassen. De umgicks jämnt och hade likartade efternamn som placerade de båda längst ned på klasslistan, sammanvuxna liksom. Men det spelade ingen roll, vi hade kabel! TV3 och dåtida embryon till senare dagars standardkanaler som Nordic Channel (sedermera kanal 5). Det innebar helt kort att helgdagsmorgnarna inleddes med tecknat i överflöd. För en 9-åring som sedan födseln fått lära sig att kommersiell och icke statskontrollerad undehållning var en lyxvara förbehållen adeln var detta rena himmelriket. Vi snackar Disney-klipp, vi snackar Turtles, vi snackar tuffa actionserier som A-team (vars obligatoriska bilkrascher jag rituellt försökte återskapa efteråt medelst legobilar) Magnum PI och långfilmer SVT då aldrig skulle drömma om att låta folket få tillgång till. Här behövdes ingen video när all världens underhållning strömmade in genom ett hål i väggen. Och inte behövde vi svälta en månad heller!

Skäll-out

När man var liten var bland det värsta som någonsin kunde inträffa en regelrätt utskällning från någon vuxen. När jag tänker tillbaks på det var det t.o.m. att föredra att bli nedspöad av sina ett par år äldre bullies på mellanstadiet, men man gjorde snart sagt allt för att ens oförrätter inte skulle komma till lärarens kännedom just med avseende på den oundvikliga utskällning som situationen skulle kulminera i och gissa vad; det är fortfarande bland det värsta man kan råka ut för.

Det är dock viktigt att notera att om motparten är jämnårig eller yngre handlar det inte längre om en utskällning utan snarare om tjafs. För att det skall vara tal om en adekvat utskällning krävs att motparten är märkbart äldre och besitter någon slags auktoritet över situationen, legitim eller inte. Det spelar nämligen ingen egentlig roll om utskällningen är motiverad eller inte, och därmed heller inte om utskällaren i fråga har någon moralisk rätt att skälla ut en. Vid en utskällning har man alltid skenbart gjort fel, annars skulle den aldrig verkställts. Problemet kvarstår ju även om det visar sig att man hade rätten på sin sida hela tiden eftersom en kontrande utskällning aldrig kan äga rum då den ursprunglige utskällaren per definition är äldre än själv och ens eventuella försök till tillrättavisning och ansvarsutkrävande utmynnar därmed aldrig i något högre än tjafs.

När man var liten reflekterade man sällan över varför utskällningarna var så fruktade utan man stod paralyserad och tog emot, möjligen släppte man lite väder efter att magen noterat allvaret i situationen och ändrat status till lätt orolig. Man lovade utskällaren och framförallt sig själv att aldrig aldrig mer göra fel igen, ty som barn gör man alltid fel och vuxna som kommer på en har alltid rätt. Såhär i efterhand, med de analytiska verktygen inom räckhåll, börjar ansvarsförhållandena bli allt klarare och man inser att det inte var så mycket fråga om rätt och fel.

Det rör sig nämligen om en tudelad psykologisk åverkan; å ena sidan ett ifrågasättande av ens omdöme i den aktuella situationen och därmed en implicit idiotförklaring, och till följd av detta ett å andra sidan solklart intrång i ens privata sfär. Utskällaren uttrycker någon form av tillrättavisning vilket innebär en önskan om att man skall förändra sitt beteende enligt dennes preferenser och det är antagligen en av de största förolämpningarna man kan råka ut för. Stay out of my life if you don't approve!

Dessvärre gäller detta oavsett om utskällaren faktiskt har grund för sin utskällning, speciellt om det rör sig om en de facto auktoritet (polis, hemmansägare, butiksinnehavare, mattant) och denne har ett moraliskt grepp om situationen. När den personliga integriteten frontalkrockar med den överenskomna samhällsordningen är det svårt att få till stånd någon retroaktiv upprättelse och det bästa man kan göra i en sådan situation är att i smyg devalvera värdet på något skattefinansierat. (Till exempel kan man vedergälla ett påpekande om att man cyklade mot rött med att vid lämpligt tillfälle trampa ner en offentligt finansierad växt; ingen skall behöva ta skit från någon självutnämnd ordningsvakt bara för att man försöker effektivisera sina cykelfärder) .

Eller för att ta ett exempel från verkligheten, som när jag under sommarjobbet som chaufför regelbundet fick läsa anslag om hur affärerna ville ha sitt bröd tidigare eller senare eller ställt där och där istället för där. De hade alltså mage att tala om för mig att jag gjort fel vilket jag löste genom att nysa på frallorna.

Då kanske de lärde sig nåt!

Vår tids rädsla för behov

En av de största välfärdsklyschorna måste väl ändå vara "Fatta vad beroende man är av el/vatten/värme/Internet!" när någon av dessa livets nödtorft lägger ned verksamheten för en stund, vilket i sig indikerar på en illa dold attityd som i stort sett går ut på hur dålig och sårbar den moderna människan är och hur bra det vore om vi klättrade tillbaks upp i träden (eller om man vore ett utvecklingsstört kolli som dreglade sig igenom livet utan att någonsin fatta hur tråkigt man har det). Det är helt sant; innan vi fick meggabitts i långa banor in i stugorna klarade vi oss utmärkt och gräddan av vår generations dubbelmoraliska i-landsmotståndare har en poäng i att det är ett konstruerat behov. Det man kan fråga sig då är vilka behov som inte är konstruerade. Precis som 1800-talsbonden klarade sig fint utan elektricitet till skillnad från 1900-talsbohemen, klarade sig apor klarade sig fint utan verktyg till skillnad från neandertalaren. Och 1996-tonåringen klarade sig fint utan bredband till skillnad från 2009-studenten. Den som vant sig vid automatlåda går ogärna tillbaks till fyrpetad manuell.

Evolutionen har liksom efterhand givit människan intelligens och tumgrepp för att kunna förenkla sin tillvaro i takt med att världsordningen optimerades. (Vi lämnar för sakfrågans skull mindre lyckade bieffekter som krig, handelshinder och melodifestivaler därhän). Vår förmåga att inte bara anpassa oss själva, utan även anpassa omgivningen till oss, har lett till en tillvaro som förenklat och förnöjt våra livsmål i många avseenden. Samtidigt har denna välfärdsstruktur blivit allt mer bräcklig och allt eftersom förkortat vår tidsuppfattning om vad som är att betrakta som dräglig tillvaro till knappt årslånga tidsspann; hur länge har 320 kbps-mp3:or varit legio och hur länge kommer de vara det? Det är mot en sådan bakgrund man lätt blir smått lamslagen inför det faktum att nätverket för dagen inte vill fungera, och det inte enbart för att man helt plötsligt inte kan ikläda sig sitt virtuella alter ego och ge sig ut i cyberrymden. Jag kommer nämligen på mig själv med att sitta framför en egentligen helt fantastisk maskin som jag för 10 år sedan kunde tillbringa dagar framför utan att vara uppkopplad mot omvärlden, men som idag ter sig lika spännande som en skrivmaskin utan färgband. (Som ni gissat skrivs detta under influensen av ett temporärt nedsläckt nätverk). Insikten om denna lamslagenhet är i sig skrämmande och minst lika lamslående och jag inser nu att det inte är tekniken i sig som vi är beroende av; det är frukten av den, för vad är det som skiljer en uppkopplad dator mot en icke uppkopplad?

- Den potentiellt obegränsade tillgången till information.

Generation Y är inte bara narcissistiska små svin som fått hela 1900-talets surt förvärvade välfärd serverad på silverfat, vi är dessutom beroende av information som aldrig förr. Allting som strömmar in i nätverkskortet och omvandlas till för datamaskinen begripliga ettor och nollor är information. Texter, bilder, låtar, ljud, filmer, konversationer, inkorgar, utkorgar, inlopp, utlopp, avlopp, ränna, råk, ränta, inkomst, utgift, råttgift, grammofonstift, and I digress. Hursomhelst har vi uppenbarligen en tidigare oöverträffad böjelse för att upplysa och bli upplysta om allt, nu, i realtid, med en hastighet som inte får understiga 100 kb/s. Det är viktigt att vara uppdaterad och det är minst lika viktigt att uppdatera. Information är vår generations valuta och man bryr sig egentligen föga om andras livsverk men i utbyte mot att de låtsas bry sig om vårt vadar vi igenom gigabytekilometer med allt från Myspace-sidor till hemsnickrade betaprogram till dagliga notiser om klädval och gatubilder samlade på den nya tidens gör-det-själv-hemsidor.

Jag tror knappast "bloggar" skulle kunnat uppstå för 20 år sedan ens om tekniken funnits. Generationerna före oss hade knappast lika stort behov av att dela med sig av sina uppspacklade liv, och heller inte av att explicit fördöma alla andras redogörelser för sina uppspacklade liv. Det är nämligen minst lika viktigt att ständigt ge sken av att ta ställning mot såväl den egna generationens trimmade ytlighet som den flyktiga högteknologiska struktur på vilken den vilar. Så länge man gör det spelar det ingen roll om man sitter med sin Macbook på ett innefik och bloggar med en latte i näven och klagar över att det trådlösa nätet går segt.

Den stora frågan är dock om det ens är så dåligt som den tvehövdade generationseliten gör gällande? Tja, var det dåligt när apmänniskorna reste sig upp på två ben och fann att jakten gick lättare med egentillverkade spjut av flinta? Svaret måste väl bli något i stil med: Ja, närhelst flintaförekomsten var obefintlig och man stod öga mot öga med den sabeltandade uroxen man tänkte spjuta ned till middagen. Evolutionen konstruerade behovet av verktygsmakeri och i förlängningen behovet av snabbare bredband och om det inte är uppfyllt är det såklart svårt att inte förbanna sig över sitt beroende. Lika svårt är det å andra sidan att finna något negativt med alla dessa vardagens behjälpligheter så länge de faktiskt finns till hands och fungerar.

Som nu, när nätverket äntligen är igång igen.

Datorer i dåtid #1: Diskettettikett

Jag fick min första dator 1995 när jag gick i 7:an, en julklapp gemensamt finansierad av min mor samt mina bröder. Det var en 486:a på 33 Mhz och sisådär 4 Mb i ram och med en tillhörande 14"-skärm som jag fortfarande har kvar och som jag faktiskt brukade ända in på min studenttid. Det var nog för att cementera mitt resterande 90-tals förhållandevis djupa intresse för datorer. "Djupt" är mer ackurat än "stort" ty det handlade mer om att till bristningsgränsen utforska de befintliga möjligheterna med dåtidens programvarustandarder snarare än att tillskansa sig vidspännande och uppdaterad kunskap om den allt snabbare utvecklingen av såväl mjuk- som hårdvara. Med andra ord hade jag slagit rot i en såhär i efterhand snarast förhistorisk mylla bestående av MS-DOS och Windows 3.11. Mitt datorintresse har sedan dess inte tillnärmelsevis överträffats på något område.

Jag tillhörde enligt mig själv aldrig gräddan av datorexperter i min årskull, men jag hängde ständigt med mina något mer uppdaterade kamrater och utifrån ansågs jag antagligen vara en naturlig del av datanördseliten på Centralskolan. Efter att äntligen ha begåvats med den nödvändiga utrustningen gällde det nu att snappa upp allt som fanns att veta om möjligheterna som helt plötsligt öppnade sig. Allt man tidigare gjort utan dator kunde man nu göra med dator, och det är något av ett universiellt axiom som jag hävdar fortfarande gäller - det är egentligen ingenting essentiellt nytt som uppenbarar sig, bara ett nytt och förmodat effektivare sätt att göra det på. Och roligare.

Dåtidens begränsade programvaruresurser medgav en desto större anledning till fördjupning och insikt i maskineriet och det kolsvarta universum som var MS-DOS, som först verkade så skrämmande, injöd efterhand till allt mer omfattande experimentering med kommandon och applikationer. Det som var intressant vad gäller de senare, speciellt mot bakgrund av Internets numera integrerade roll i vardagen, var att program och spel i princip kunde ha tre olika typer av ursprung. Antingen fanns programmen bara där; ingen visste varifrån de kom men de cirkulerade mellan våra datorer via disketter och ursprunget kunde på sin höjd spåras till att någon i bekantskapskretsen hade det på sin dator helt enkelt; man funderade inte så mycket över det då. Eller så hade någon "fått tag i" ett program, inte sällan från någon förälders jobb, eller om det var fråga om ett spel, ifrån någon halvbekant typ. Skillnaden häri ligger egentligen bara i att i det senare fallet kunde alla som kom över en kopia av spelet alltid härleda diskettens ursprung till någon fysisk person.

Den tredje typen av ursprung var alla de med share- och freeware och demos belamrade disketter som kom med datormagasin som PC för alla och Komputer. Den senare minns jag särskilt begåvade en kamrat med en diskett innehållande ett fullkomligt meningslöst korsordsprogram som hette Kryss & tvärs, som gick ut på att man kunde rita upp sitt eget korsord och skriva ut det. Jag tror det var från samma diskett jag passade på att kopiera över en katalog (det hette inte "mapp" då) med en handfull ClipArt-bilder med norskt ursprung (vilket bekräftades av filnamn som paafugl.bmp).

Själva programdistributionen kompisar emellan skedde alltid via diskett, åtminstone fram till dess att serial- och parallellportarnas möjligheter började utnyttjas via Norton Commanders nätverksfunktion (vilket dock naturligt nog krävde en omfattande flytt av hela datorenheten till aktuella kompis, något som inte gjordes i brådrasket och absolut inte enkom för kopiering av enstaka program och spel). Disketternas 1,44 Mb satte någon form av standard för ens uppfattning om programs storlek. En diskett (eller som min mor envisades med att kalla dem: kassetter) var normalfallet där alla upp till medelmåttiga program och spel rymdes, ibland flera åt gången t.o.m. Två till tre disketter låg fortfarande inom ramen för vad som ansågs rimligt för mer omfattande spel/program men det var när antalet disketter översteg fyra som måttenheten "flera" övergick till "många". Legendariska monsterkopieringar av för den tiden enorma spel som Doom vilket krävde 90 disketter var något som tillhörde undantagsfallen och därmed ansågs värt att tala om under lång tid efteråt.

Så länge det inte rörde sig om primitiva program och spel som mättes i kilobyte, var det nästan alltid fråga om att packa ned dem i *.zip eller *.arj (*.rar kom först senare, ungefär i höjd med att kataloger blev mappar). Alla, och jag menar alla, hade en katalog i C-roten som hette "Bat" innehållande, som namnet antyder, hemsnickrade snabbfiler som a.bat och p.bat, var och en innehållande motsvarande kommandorad för packfunktioner. Denna katalog var ett praktexempel på mjukvara med okänt ursprung men som någon uppenbarligen tagit sig tid att sammanställa någon gång i forntiden. (Just BAT-filer av varierande relevans kom för övrigt att bli något av en specialitet för yours truly). En klassiker var när man under en mer omfattande uppackning härrörande från flera disketter i följd noterade det ödesdigra meddelandet "CRC error" vilket internt innebar en not till datorn om att checksumman för filen inte stämde och externt en not till användaren om att hela jävelskiten gått åt helvete.

Disketter var nämligen känsliga små liv, omspunna av en diger mytologi rörande dess fragila tillförlitlighet. Man skulle inte placera dem på skärmen, vid skärmen, framför skärmen eller i närheten av skärmen och man skulle inte ta ut dem medan diskettlampan lyste och man skulle inte ta på ovansidan och inte på undersidan och man skulle absolut inte fippla med metallkåpan, ty då gick de åt fanders på en gång. Iallafall enligt mytologin; i verkligheten visade sig de enskilda disketternas livslängd vara helt och hållet slumpmässig och helt opåverkad av yttre omständigheter. Vissa kunde man misshandla enligt ovan i princip hur mycket som helst utan att de uppvisade några mjukvarumässiga defekter, andra kastade helt utan förvarning in ett CRC-error i den 20:e i raden av arj-filer i den enorma och tidskrävande masskopieringen trots att man behandlat och förvarat disketten som om den vore den enda i världen.

En av mina kamrater, som vi kan kalla för N, var och är ytterst pedantisk när det gäller sina ägodelar, något som alltjämt var en källa till konflikt närhelst våra respektive disketthanteringsrutiner skulle synkroniseras. När han snyggt och prydligt radade upp sina tydligt märkta disketter i bokstavsordning i diskettboxarna, låg mina i en närmast kvantmekaniskt sannolikhetsstyrd hög på skrivbordet, alternativ i en låda därunder. Allihop var märkta, överstrukna och återmärkta med blyerts, tusch och bläck i en knappt läsbar handstil, företrädesvis med teckenkombinationer påkomna för stunden och tolkningsbara endast under de just då rådande mentala omständigheterna. Dess innehåll utgjordes nästan uteslutande av lösryckta filer från temporära kopieringar och möjligen något menlöst spel lagrat i forskningssyfte (läs: i syfte att provspelas, betraktas samt skrattas åt med avseende på fulhet) och kanske också en och annan vilsen delfil från en större nedpackning, sedan länge försvunnen och bortglömd. Att vissa av dessa stackars disketter inte ens var mina rent tekniskt bekom varken mig eller dess rättmätiga ägare, förutom i fallet N.

N var som sagt väldigt pedantisk och omvårdande och uppskattade sällan resultatet av sitt utlån av disketter till undertecknad. Det slutade oftast med att lånet glömdes bort, disketten raderades, formaterades, fylldes med skit, formaterades igen, gjordes om till startdiskett, raderades delvis, klottrades på samt min specialitet som jag ännu inte riktigt kan förklara motivationen bakom: I ett försök att hindra framtida förändringar av diskettinnehållet brukade jag understundom pilla bort den lilla plastbiten som löpte i hörnhålet för att reglera skrivskyddet, bara för att i ett framtida skede omvärdera innehållet och därmed använda disketten för andra syften. Detta medförde att hålet var tvungen att prepareras för att möjliggöra skrivning till disketten igen, vilket alltid skedde medelst tejp, företrädesvis brun packtejp som av någon anledning dominerade hushållet. N blev naturligt nog rätt trött på att efter ett halvår eller så få tillbaks bruntejpade disketter med delvis bortrivna ettiketter med texten "Windows 3.11 (överstruket), Startdiskett (överstruket), Stunts 2/3 (rad i rad med) Lemmings (med tusch delvis överskrivet av) Blandad skit", innehållandes vad som antagligen bäst stämmer överens med den sistnämnda kategorin, gärna delpackfiler omöjliga att genomlysa som sagt.

En av alla dessa disketter, märkt "Lumpgam", överlevde mirakulöst nog till våra dagar och innehållet var närmast ett skolexempel på det jag ovan redogjort för, bl.a. en handfull primitiva DOS-spel varav hälften inte startar och den andra hälften inte går att köra på moderna datorer som är för snabba för att man skall kunna kontrollera spelet. (Ett är ett dykarspel vid namn Twilight daterat 1989 som endast resulterar i att man efter spelets start blir uppäten av ålar 8 gånger under loppet av en sekund utan att man hinner göra något). Vidare bjöd den på en katalog med Qbasic-program, mestadels avantgardistiska PC-speaker-låtar med varierande audibel påfrestning, samt en mystisk fil "gratäng.rcp" vars innehåll jag härmed låter avsluta detta inlägg:

---

Dem doppar man i moset n„r man ska smaka p† dem
och t„nker p† f„dernas lidanden.
V„lta syntar i en masonitkoja.
ch stod och kr„ktes n„r han skulle betala vid kassan. ktes n
Kl„mma av fingrarna mellan tv† instruktionsb”cker.
r ost. Vad h
r du? - Jag har mosad mus.
Dra en norgehistoria p† en begravning.
Sl„ppa en fis i Fishuset
Pungtering
Kuk Lux Klan
Sillisoffansillisoffans
Bebistv†len gungar i takt med att en skallig idiot
sjunger en skitl†t
tatis
Njutanf”r Norden
Stark tandropare
V„rldens „ldsta kaffekaka byggdes
Grotersk sn„gubbe
Bau... sississississi

---

Batterister i klister

Eftersom trummor är ett av de instrument jag behärskar tar jag mig friheten att rubricera denna flashback med en ordvits. Inte fullt så lättsam var stämningen då batteriinsamlingstävlingen på mellanstadiet skulle gå av stapeln och min och en klasskamrats insats för att försöka generera medaljplats åt klassen å det bestämdaste underkändes. Ja, det här var ett i mängden av alla de miljökramarpräglade skolprojekt upprättade för att öka vår förståelse för allt ifrån hemsnickrade komposter till svanenmärkta mjukmedel. Att batterisortering var en lika naturlig del av allas vår uppfostran som Disneydags på lördagsmorgonen passerade tydligen initiativtagarna obemärkt förbi och själva formatet med en regelrätt tävling med ett tydligt definierat mål - att samla ihop flest batterier - ledde knappast till ökad miljömedvetenhet (ett ord som på 90-talet var högsta mode, jfr. dagens "klimatsmart" vilket indikerar på tydligt ändrat fokus) hos oss ungar. Med nyss nämnda batterisorteringskunskap i bakhuvudet tycktes denna tillställning snarare vidga perspektivet om det tänkta syftet till en mer svartvit kamp om pur seger - vi hade lika gärna kunnat tävla i vem som kunde samla ihop flest tallkottar vad oss anbekom.

Tanken var i grunden god såklart; vi skulle ge oss ut på gator och torg och ut i skog och mark för att samla in alla pensionerade batterier vi stötte på och på den ceremoniella finaldagen skulle samtliga klassers resultat vägas och vinnaren fick något i pris jag nu inte minns. Men som med de flesta projekt inbäddade i goda intentioner baktände tävlingen i samma stund som jag och en klasskamrat, som vi kallar S, skiftade fokus från själva insamlingsprocessen till den slutgiltiga invägningen. Om målet är att ens batterisäck skall väga mest (snarare än att rensa upp i naturen), vad ter sig då mer logiskt än att helt enkelt samla in flest batterier, oavsett ursprung? Jag minns för övrigt inte riktigt varför jag och S slog oss samman inför denna batterijakt; han var allmänt erkänd som en rätt jobbig typ men antagligen var det något i stil med att det ungefär samtidigt föll oss båda in att enbart naturens utbud av batterier näppeligen skulle ta oss upp på prispallen.

Vi hade nämligen kommit på en fullkomligt lysande idé - vi skulle länsa ortens batteriholkar på innehåll. Att ingen tänkt på det tidigare! Jag minns inte riktigt varför, möjligen var det å ena sidan allmänhetens misstänksamma ögon och/eller å andra sidan batteriholkarnas barnsäkra konstruktion som förhindrade obehörigt intrång, men vi siktade in oss på den lokala soptippens enorma batterilåda. På den här tiden var det outtalat fullt legitimt att fynda bland containrarna (en gång hittade jag en försvarlig samling gamla plåtleksaksbilar i en av dem vilka jag sedermera sålde med förtjänst) och ingen närvarande skulle misstänka två gossar på jakt efter rekvisita - de var ju själva potentiella spekulanter på utrangerade skottkärrehjul och hyllplan. Möjligen kunde det överdrivna intresset för batterilådan ha höjt en del frågetecken men ingen frågade. Dessutom vill jag minnas att jag själv tog på mig rollen som avledande element genom att lite förstrött rota igenom tippens övriga sortiment.

Jag vill minnas att vi åkte dit två gånger i batteriinsamlingssyfte allt som allt, och det var antagligen under räd nummer två vi kläckte ännu en lysande strategi som gick ut på att dryga ut säcken med bilbatterier - de är ju svintunga. Vi kommer vinna stort! Det visade sig dock vara ett av två fatala misstag som begicks; bilbatterier var inte legio fick vi reda på efterhand som lärarna tog stickprov på våra bedrifter. Det andra och största misstaget begicks dock av S som naturligtvis inte kunde hålla vår geniala taktik hemlig. Jag vidhåller nämligen till dags dato att planen var genial med tanke på tävlingsmomentet, och om han bara hållit käft (och om vi inte hade blivit carried away av bilbatterigreppet) är jag övertygad om att vår klass hade tagit hem spelet. Den misstänkt enorma mängd batterier överlag skulle möjligen kunnat ha förklarats med en sällan skådat hängivenhet och miljömedvetenhet. Kanske.

Efter att S med illa dold stolthet förkunnat vår batteriholksstrategi för valda delar av klassen, och den övriga icke-valda delen inklusive klassföreståndarna likaledes blivit upplysta, blev vi naturligt nog utskällda efter noter. Vi hade missuppfattat hela syftet, hette det, och vi kunde inte förstå varför. Var det inte meningen att vi skulle samla ihop flest batterier? Nå, vi visste väl egentligen om att vi gjort fel men åtminstone jag visste även om att om man medvetet tänkt göra fel skall man inte berätta det för någon utomstående, något som S uppenbarligen ännu inte lärt sig. Stränga förmaningar följde att efter skolan genast återföra den illegitima (och antagligen största) andelen batterier till dess ursprungsplats, inklusive samtliga bilbatterier.

Jag minns inte vilka omständigheter det var som förde vår återföringstripp via grusgångvägen som löpte parallellt med Runnabäcken, men däröver gick promenaden iallafall. Vid ett särskilt ställe sluttade det kraftigt nedåt från gångvägen ner mot bäcken och just där manifesterades min otur/klantighet i att jag tappade greppet om det bilbatteri jag för tillfället bar på och det tumlade nedför sluttningen och landade prydligt i bäcken. Med ett mellanstadiebarns överlägsna just-nu-logik tyckte vi båda tydligen att det bästa att göra där och då var att låta det ligga kvar. Inte heller detta kunde såklart S låta bli att upplysa omgivningen om nästa dag i skolan vilket fick till följd ännu en reprimand från lärarhåll, med slagsida mot undertecknad varandes den vid tillfället ansvarige batteribäraren som därmed ålades att bärga det halvdränkta bilbatteriet snarast möjligt.

På något sätt lyckades S gå segrande ur den här historien som den stora hjälten efter att ha hunnit före mig till platsen, hämtat upp batteriet och lämnat det på OK-macken i närheten (gissningsvis) och dagen efter inkasserat klassens beundran över den heroiska bragden. På köpet hade han lyckats söla ner sina byxor med batterisyra vilket bara beredde honom extra martyrpoäng medan jag de närmsta veckorna fick löpa gatlopp genom samstämmiga åthutningar som "Miljöförstörare!". Att S var en av initiativtagarna till såväl batteriholkstömningen som bilbatteristrategin tycktes gå alla helt förbi, liksom det faktum att han till skillnad från mig inte behärskade konsten att bära på ett bilbatteri utan att stjälpa ut dess innehåll på sina persedlar.

Framförallt två saker, båda typiska för mellanstadiementaliteten, ter sig väldigt tydliga i denna historia; en extremt kort attention span (den i beräkningarna icke medtagna bakgrunden till bilbatteriincidenten under klassens unisona fördömande av undertecknad) och en oförmåga att hålla tyst (S's helt ofiltrerade skrävlande om vår plan), vilket i förlängningen går att spåra fram till en tredje, för mig lika typisk som irriterande, tendens, nämligen att jag alltid tycktes åka dit även när jag bara var delvis skyldig. Detta föranledde med tiden en strävan att alltid försöka dra med så många andra som möjligt i skiten när mina tilltag uppmärksammades från auktoritetshåll.

Och tävlingen? Ja, vi vann som sagt inte. Jag har för mig att det var D-klassen som gjorde det. Knappast att någon där skulle kommit på en så utstuderad metod som vi. Jönsar.

Förbjuden frukt

Först och främst, angående rubriken: "Frukt är godis" heter det ju, och i så fall måste ju godis vara frukt. Det är ganska viktigt att vi reder ut det på en gång för att undvika förvirring; detta skriftliga erkännande kretsar nämligen kring en bedagad godisautomat som under dunkla omständigheter systematiskt länsades på innehåll och då detta skedde för 10 år sedan inser jag att tiden är mogen att förtälja sanningen kring denna historia. Jag var nämligen där. (Preskriberingstiden för godisautomatslänseri är 10 år. Har jag hört).

Första halvan av härvan, och den kanske mest dråpliga utifrån sett, är den officiella versionen. Den som noterats i historieböckerna (min och en kamrats interna listor över dumheter vi och andra begått och erfarit genom åren) och den som under min resterande gymnasietid ständigt gjorde sig påmind varje gång jag återfann ett tillstukat färgburkshandtag i min datorväska. Det var nämligen detta verktyg som låg till grund för det dåd jag förvisso var inventor och initiativtagare till, men långt ifrån den ende att vara skyldig till. Det är viktigt att göra klart att flera andra, inga namn nämnda, tog efter mitt handtagstrick.

Godisautomaten i fråga var av äldre snitt, vilket innebar att snasket låg i rader innanför ett fönster i varsin spiral som roterade ett varv för varje knapptryck och därmed knuffade fram det ner i upphämtningsfacket. Den stod i det helt nyligen (våren 1999) inrättade (och halvfärdiga, vilket kom att ha en avgörande betydelse för denna historia) uppehållsrummet inrymt i källaren i en av lektionsbyggnaderna på Ulvesundsgymnasiet. Längst upp i samma byggnad hade vi tyska vilket gjorde uppehållsrummet alldeles ypperligt att tillbringa den alldeles för långa håltimmen (det hette inte rast längre på gymnasiet av någon anledning) i då lektionen bara var ett hiss-åk bort. Det var inrett med några slitna möbler, tummade tidningar och nämnda automat ditplacerad av en gubbe som tidigare haft den ståendes på ett fängelse där den enligt utsago aldrig någonsin blivit utsatt för någon som helst åverkan. De övriga rummen i källaren var dock helt urblåsta och möjligen var tanken att utöka uppehållsrummet till hela våningen för de var belamrade med täckpapp och färgburkar med vilka vi skulle komma att göra denne gubbe väldigt besviken.

Godisautomaten på bilden har inget med godisautomaten i texten att göra.

---

Under en av dessa ändlösa pre-tyska-håltimmar skulle jag investera i lite snask och valet föll på en Tom's chokladkaka med crisp som gick lös på 7 kronor, vilket får anses vara prisvärt för 1999 års penningvärde. Problemet var bara att automaten vägrade vrida på spiralen trots den erlagda summan, till mina skadeglada kamraters stora förtjusning. Teknist som man var kunde man såklart inte låta sig besegras av en simpel maskin och efter lite funderingar kring automatens ganska obsoleta konstruktion och färgburkshandtagens utformning räknade jag ut att man borde kunna stuka till den grova ståltråden handtagen utgjordes av och via luckan i nederkant kroka tag i spiralen, dra ut den och därmed låta godiset längst fram falla ned. Det visade sig vara ett sällsynt vackert exempel på teori som helt friktionsfritt korrelerar med praktik, ty det gick så bra att lirka ned min ärligt betalade Tom's att jag, av min hejaklack inte alltför svårövertalad, fortsatte med att förse även dessa två herrar med snask från två närliggande spiralrader. Men sen fick det vara bra - jag ville ju inte framstå som någon skurk. Men det viktigaste var kanske ändå den symboliska segern över teknologin. Människa - maskin: 1-0.

Här kunde det - och skulle det - ha slutat, men ryktet om min ingenjörskonst spred sig som en löpeld i kretsen med start redan under den fortsatta eftermiddagen och påföljande dag började beställningarna hagla över mig i uppehållsrummet. Jag kände mig naturligtvis smickrad men samtidigt moraliskt kluven. Inte bara var det stöld från nämnda gubbe, det innebar även att mer rättskaffens godisspekulanter stoppade in sitt surt förvärvade studiebidrag och tryckte på knappen enbart för att finna att spiralen roterade ett varv utan att släppa ner något godis - det hade ju jag redan lirkat ned helt gratis. Jag kände att det fick vara bra så helt enkelt - jag ville ju inte bli stämplad som klassens svarta får bara för att jag rättmätigt krävt automaten på det motsvarande värdet av 7 kronor. Jag var ju snarast ett offer för samhällets otillförlitliga teknologiska hegemoni, och det var ju inte jag som lämnat färgburkarna inom räckhåll för knipsluga naturvetarelever.

Tyvärr föll det sig så att jag ofrivilligt fick ett antal lärjungar på halsen, folk som efter min utförliga beskrivning anammat färgburkhandtagsmetoden och systematiskt rensat alla längst-fram-rader inom räckhåll vars konsekvenser snart kom till allmän kännedom. Jag minns hur elevrådsrepresentanterna sammankallade klassen för att berätta om den fruktansvärda brottsvåg (åtminstone lät det så på deras anförande) som härjat i uppehållsrummet och de kunde inte förstå hur någon kunde göra något sådant och gubben var så besviken och alla var så ledsna över hur spiralerna en efter en snurrade fram men inget godis trillade ned och det var så eländigt och sorgligt och ofattbart hur detta kunde ske här av alla ställen!

Samvetstyngd av det pathosladdade anförandet (eller snarare brydd över att vissa där i klassrummet faktiskt bevittnat mitt inledande dåd och därmed mycket väl skulle kunna läcka information under mindre lojala omständigheter; färgburkshandtagsmetoden hade ju tydligen kommit till kännedom för elevrådsnomenklaturan) beslöt jag mig i ett svagare ögonblick att bakom kulisserna medge min skuld men samtidigt å det bestämdaste inflika hur jag bara var en i raden av uppehållsrumsdissidenter. Det hade tydligen även förekommit ett visst mått av vandalism, något som jag och mina gelikar helt ärligt var helt frikopplade från men vi hade såklart teorier kring det mindre nogräknade IV-gänget. Jag lyckades dock tvaga mitt samvete utåt genom att hjälpa till med att städa upp där nere i källaren en morgon (vilket var en mindre seger för egen del då jag som bonus slapp den morgonens tyskalektion - hade vi bara tyska på gymnasiet i ettan?) och här slutar den officiella versionen, bortsett från en sammanfattande notis i tidigare nämnda lista över dumheter samt det i datorväskan kvarglömda verktyget.

---

Det finns dock en fortsättning som fram till nu varit känd för endast tre nu levande människor. Det här var alltså under våren vilket innebar att sommarlovet var nära förestående. Uppehållsrummet levde kvar terminen ut och under denna tid hade en annan kamrat, vi kan kalla honom R, utforskat möjligheten att låta källaringången förbli omärkbart olåst, medelst intryckt låskolv. Detta visade sig vara till vår fördel då vi strax efter terminsslutet spekulerade i hur coolt det vore att ta sig in i uppehållsrummet samt att det dessutom vore fullt möjligt, givet R's måhända obetingade förberedelser. Jag minns att jag precis hade inhandlat Doors' Morrison Hotel vilket definierade ett mentalt soundtrack för undertecknad under den ljumma kväll som jag, R och en tredje kamrat vi kan kalla O, bestämde oss för att omsätta intagningsförsöket i praktiken.

Det spekulerades, naturligt nog, mycket kring rörelsedetektorer och tysta larm och den bindgalne vaktmästaren (som visserligen säkert var på sommarlov som alla andra, men blotta tanken på hans reaktion när tre fjuniga ettor stammande försöker synkronisera en legitim förklaring till varför de befinner sig i en kolmörk källare på skolan en junikväll, var väl värd att ta med i beräkningarna) när vi vägde risker mot den uppenbara fördelen - a lifetime supply of assorted candy (eller ett par månader iallafall). Jag vill minnas att vi tilldelade varandra olika roller i försöket och min var antagligen något i stil med spanare utåt då jag för tillfället drogs med en stukad fot efter att oförsiktigt rest mig upp på ett totaldomnat ben. (Något jag blev uppmärksammad för av klassens lustigkurrar - you'd soon be aware of who's ruling this town!) När mörkret lade sig över nejden smög vi genom skogsdungarna vid skolområdet - det var fortfarande enormt spännande att smyga såsom en medveten åtgärd att inte bli upptäckt och därmed risken att bli det - och jag haltade fram, nynnade på Land ho! och började fundera över flyktmöjligheterna med min stukade fot. Det kanske inte var helt genomtänkt trots allt? Och tänk om det genomsunkiga och halvfärdiga uppehållsrummet inhysandes en skitig soffa faktiskt var larmat? Rättssak? Ungdomsanstalt? Vaktmästarens brutna utskällning? Konsekvenserna kunde bli förödande.

Men vi var ett team och vi tog oss in genom den preparerade källardörren och insåg ganska snart att vi var tämligen ensamma på platsen och det idiotiska i att ens tro att någon ville larma denna vandaliserade bunker. Nu var det bara vi och det penselmålade bruna plåtschabraket. R hade nämligen räknat ut att glasskivan framtill borde gå att lyfta ur sin fals vilket skulle blotta hela det uppdukade godisutbudet. Och det var det vi gjorde. Teori och praktik sammanföll ännu en gång! Människa - maskin: 2-0! Med glasskivan ur vägen formligen öste vi ner hela automatens innehåll ned i den medhavda väskan, hela tiden med en puls på 220 och hela tiden med tankar om larm och vaktmästare och rättspsyk och dödsstraff farandes genom skallen med ljusets hastighet. Flera hundra, kanske tusen, kronors worth of candy rakt ner i väskan! Och sen ut och bort och iväg, fort som fan och jag lade säkert en veckas läkningstid till min stackars fot när vi plöjde genom dungarna och över Söders Gärde påväg hem till undertecknad.

Väl inne i mitt rum började vi broderligt fördela fyndet som vi levde gott på en hel sommar. Jag hade redan avböjt all form av lakrits och tilldelades följaktligen mer choklad istället. Jag kommer särskilt ihåg mitt första möte med Yankee-bars, vilket egentligen bara var en variant av Mars men det amerikanskklingande namnet medförde en exotisk nyans som möjligen blåste upp hela denna kupp till världsomspännande proportioner, åtminstone i mitt huvud. Vi var badass, and noone would ever know! Vi kom överens om att aldrig berätta det här för någon och det gjordes nog aldrig heller. Kamratskap var det också, ja!

Hela kuppen fick väntade konsekvenser efter sommarlovet när terminen började; uppehållsrummet var nedstängt och kom aldrig mer att stå till vårt förfogande. Vi (jag, R och O) hade hört att de nyanlända ettorna, vid tillfället en snudd på ökänd årskull rötägg (i kontrast till vår som gick till historien som en av de mest skötsamma, iallafall på högstadiet), ägnat sig åt att inleda terminen med omfattande förstörelse av det som var kvar av rummets inventarier. Därtill hade de tydligen också tömt godisautomaten totalt, iallafall kunde det lika gärna varit de, och de verkade heller inte nämnvärt brydda utan snarast smått nöjda över att ha spätt på sitt redan nerskitade värstingrykte med ännu en prick i protokollet. Föga anade någon, jag upprepar någon, utomstående vilka det var som verkligen tog hem spelet! Bevismaterialet är sedan länge makulerat, och gott var det också.

(Självklart är allt ovanstående fiktion och alla överensstämmelser med verkligheten är rena tillfälligheter).

Wednesday afternoon - time for headlines!

Känner mig lite som Jay Leno när han läser upp tokiga tidningsnotiser men man måste ju bara fråga sig vad tidningen Studentliv tänkte när de publicerade denna illustration på sidan 44:


Var det verkligen ingen som reagerade? Ville illustratören se hur nära han kunde gå? Ges tidningen ut av eugenikromantiserande arier? Eller har de bara en djävligt bra humor? Jag vet vad jag hoppas på iallafall.

Eller kanske inte. Ofrivillig humor är snäppet roligare.

Meet the new boss, same as the old boss!

Håller på och läser Brave new world (eller Du sköna nya värld på svenska, men det låter inte lika tufft. Av samma anledning föredrar jag att säga Atlas shrugged istället för Och världeSLUTA DIGRESSA HELA TIDEN!).

Jo, jag håller som sagt på att läsa Brave new world. Jag håller även på att läsa DN som vanligt:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=878808

Rätt intressant för övrigt att man kan bygga upp en hel ideologi på en missuppfattning av begreppet frihet.

In the eyes of the beholder

Det här gjorde min dag:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2374&a=871971

Synd bara att de inte väntade lite till med att outa hennes ålder tills konstexperterna analyserat verken och kommit fram till att konstnären uttryckte alla möjliga psykologiska komplex.

Dagens skiva till kaffet: Steely Dan - Can't buy a thrill

Vet ni vilka Steely Dan är? Antagligen inte eftersom namnet förmodligen väcker någon slags inre mardrömsbild av ett sterilt studioband med strömlinjeformade Toto-ambitioner och om namnet väcker någon slags inre mardrömsbild av ett sterilt studioband med strömlinjeformade Toto-ambitioner så har jag ingen anledning att utgå ifrån något annat än att ni inte vet vilka Steely Dan är eftersom de inte är ett sterilt studioband med strömlinjeformade Toto-ambitioner. Läs gärna den meningen två gånger.

Bara en sådan sak som att Steely Dan tog sitt namn från en vibrerande dildo och skrev textrader som "You been tellin' me you're a genius since you were seventeen/In all the time I've known you I still don't know what you mean" och "Will you still have a song to sing when the razor boy comes and take your fancy things away?" borde få vem som helst att inse att de här grabbarnas intelligens och sarkasm närmar sig Zappa. Att de sedan var musikaliska pedanter som med en ingenjörs noggrannhet beräknade varenda ton på skivorna har jag ärligt talat svårt att se som något negativt. För vet ni vad skillnaden mellan ett dokumenterat skitband som Toto och Steely Dan är? Steely Dan kunde göra låtar, bra låtar till och med, och därtill intelligenta texter och om de inte tycker om dig så talar de om det för dig, inte på ett "fuck you"-vis utan på ett sätt som du antagligen är lite för dum för att riktigt förstå.

Saken är nämligen den att deras låtar är alldeles för smarta och sofistikerade för att vara rock men alldeles för catchiga och melodiösa för att vara jazz så de skapar sitt eget lilla gränsland, ett mörkt hörn varifrån de betraktar omvärlden och berättar för alla som vill höra på hur alla däri är ena jävla falska puckon som beter sig puckat inför sina lika puckade medmänniskor och risken är stor att de sjunger om just dig. Kärnan i Steely Dan är Donald Fagen (keyboards och sång) och Walter Becker (gitarr och bas, iallafall på det fåtal livevideos som finns) men framförallt har vi att göra med två arkitekter som lånade in gräddan av studiomusiker när det drog ihop sig till att fästa sarkasmerna på tape. En av dessa, som jag inte minns namnet på, beskrev processen som att de först brukade öva in låtarna tills de var helt perfekta, och därefter öva lite till tills låtarna blev "beyond perfection" och istället helt naturliga. Jag är inte helt säker på vad han menar med det men det tyder på en sällan skådad hängivenhet, och det mina vänner, är anledningen till varför ingen som vet vad musik handlar om någonsin får jämföra Steely Dan med Toto. Där de senare ägnade sig åt att visa hur rundslipade låtar man kunde göra om man bara hade tillräckligt mycket studiotid, insåg Steely Dan att man måste ha låtar att applicera studioskillsen på om någon ska lyssna.

Nu är det förvisso inte många som lyssnar men det borde vara det, och anledningen till att jag valde att ställa ut Can't buy a thrill i skyltfönstret är egentligen helt godtycklig. Det är deras första, och gillar ni den så kommer ni även att gilla Countdown to ecstacy och Pretzel logic. Bästa spåren: Do it again, Only a fool would say that, Reelin' in the years, Turn that heartbeat over again.

Proffs - sopa!

Lite mera DN, denna gång en insändare:

http://blogg.dn.se/blogg/etikettfragan/2009/01/08/sopsur-1022

"DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing svarar på frågor om hyfs och stil". Redan här kan man börja undra; "folkvettsexpert"? Kan man leva på att vara det? Vad gör man som folkvettsexpert? Bankar vett i folk? (Kuggfråga - man bankar inte vett i folk vilket jag strax kommer till). Nej, uppenbarligen skriver man för DN, och då är man rent tekniskt en skribent (och inte folkvettsexpert) och då har vi rett ut det. Jag försökte göra mig lustig över epitetet folkvettsexpert och misslyckades då folkvettsexperten visade sig vara skribent. 1-0 till folkvettsexperten.

Själva insändaren är väl rent tekniskt klanderfri; skribenten (inte folkvettsexperten, utan personen som skriver och frågar folkvettsexperten) har ett problem - grannar som ställer ut sopor i trappuppgången - och vill veta vad hon skall göra åt det. Om vi bortser från den sällsamt infantila uppfattningen att det krävs en folkvettsexpert för att svara på det (- Fröken, han är dum, han gör en massa dumma saker, säg åt han!) och bara för enkelhetens skull utgår ifrån att skribenten (inte folkvettsexperten) faktiskt upplever problemet som på egen hand olösligt och inte har den faktiska förmågan att ta upp saken med sopmarodören, finner jag själva kärnan i denna insändares dumhet, inte i skribentens (inte folkvettsexperten) fråga, utan i folkvettsexpertens svar.

Det framgår nämligen ingen som helst lösning i skribentens (folkvettsexperten) svar. Det hon gör är att konstatera att vissa personer är egocentriska och bryr sig inte om andra. That's about it. Nu är det ju fullt möjligt att skribenten (inte folkvettsexperten) för all del aldrig bad om en lösning på problemet utan bara ville veta varför grannen ställde ut soporna i trappen men för att förutsätta det ifrån det måste vi frångå ovanstående premiss där skribenten (inte folkvettsexperten) antas sakna förmåga att konfrontera grannen på egen hand, ty då skulle hon lika gärna kunnat läsa lusen av sin granne och besparat DN's insändarsida serverplats. Det finns nämligen skäl att även anta att hon inte vill att grannen skall fortsätta med nersopningen av trappen.

Men hon får inga förslag på lösningar, endast ett expertutlåtande (av folkvettsexperten) om vissa personers egocentricitet. Vet ni vad? I morgon kommer hennes granne fortsätta ställa ut sopor i trappen och den enda skillnaden är att hon (inte folkvettsexperten) denna gång vet att det är för att hennes granne är en egocentrisk fan som inte bryr sig om sina medmänniskor. Det är ingen lösning på problemet, jag lovar. Tänkbara lösningar hade varit att knäppa grannen på näsan och kalla honom någonting dåligt, att pressa ner soporna i dennes brevinkast, att starta ett soppås-chickenrace och börja ställa ut sina egna sopor för att se vem som står ut längst, att beställa 100 pizzor i grannens namn, att beställa hem porr och vuxenblöjor till grannen, att dasspappra grannens bil, att kasta ägg på grannens fönster, att låta olla hans dörrhandtag osv, osv, osv. Jag skulle iallafall ge fan i att ställa ut sopor om jag var tvungen att betala med att inte längre kunna öppna min egen dörr - jag skulle ju inte ens kunna ställa ut soporna. Men så är jag ingen folkvettsexpert heller. Inte på papperet.

Adekvata avdelningar

Stötte på denna notis i DN idag:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=870883

Jag är helt med på att gymet har en separat damavdelning - det skall naturligtvis stå dem fritt att ha vilka avdelningar de vill. Jag är också helt med på att mannen inte har några mandat i frågan - han skulle givit fan i att köpa gymkort från första början om han inte var nöjd med uppdelningen. Det är inte ens JäMo's påstådda anledning - att det är "ett berättigat mål att kvinnor ska få ha en möjlighet till en fredad zon vid träning och att det är lämpligt och nödvändigt i det aktuella fallet att erbjuda kvinnor detta" - eftersom gymet återigen är fria att avdela hur de vill och gör det uppenbarligen också eftersom det gagnar deras verksamhet. Frågan är varför är det berättigat i det här fallet? För att kvinnor i gemen behöver fredas till skillnad från män? Nej, inte därför, och även om så skulle vara fallet (vilket det många gånger är, dock inte i kraft av JäMo's och andra myndigheters påbud) är den aspekten irrelevant här. Det är berättigat enbart i kraft av att gymet självt finner det lämpligt.

Nu är ju allting lugnt egentligen eftersom det fanns skäl till uppdelningen och mannen hade fel i sin fordran. Men man kan, med gymets berättigande i åtanke, fundera på hur JäMo agerat om de haft en separat avdelning för män och en kvinna anmält dem. Eller en separat avdelning för homosexuella och en straight person anmält dem. Eller en separat avdelning för svarta och en vit person anmält dem. Eller en separat avdelning för storkukade studs och en frusen minipick anmält dem. Om det nu varit så jävligt att gymet faktiskt hade funnit godtagbara anledningar till att avdela just så alltså.

Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra.

Att tillaga mjölk

Vet ni vad matporr är för något? Det är när man gör i ordning ett par enkla smörgåsar och sedan äter upp dem medan man kollar i en kokbok med färgbilder, alternativt surfar omkring på lämplig receptsida, t.ex. Tasteline.

Vet ni vad redundans är för något? Det är en fundamental egenskap hos något som världen hade klarat sig precis lika bra utan och som i bästa fall passerar obemärkt förbi och i sämsta fall är i vägen och förstör människors goda humör.

Det här är några exempel på redundans:

Weetabix med lättmjölk och äppelmos

Ingredienser:
3 st Weetabix
2 dl lättmjölk
2 msk äppelmos

Tillagning:
Servera Weetabix med mjölk och äppelmos. Ät en macka till detta.





Lättyogurth med bär, müsli och smörgås

Ingredienser:
2,5 dl lättyogurth
3 msk osötat müsli
1 dl bär

Tillagning:
Servera yoghurt och müsli med smörgås och en kiwi till efterrätt.




Ostmacka med paprika

Ingredienser:
1 skiva fullkorsbröd
1 tsk lättmargarin
1 skiva ost
2 skivor paprika
lättmjölk

Tillagning:
Bre ett tunnt lager lättmargarin på brödet och lägg på ostskivan.
Garnera med papringaringar och servera med lättmjölk.


Jag försökte mig på den där sista, ostpaprikamackan, men jag får bannemig inte till det. Smöret räcker liksom inte till hela skivan fast jag har en hel tesked som det står i receptet. När jag skulle prova göra Weetabix med lättmjölk och äppelmos sket det sig alldeles; allt kom på bänken. Det känns ju som att det skulle ner i en tallrik eller liknande men det står ju inte så. Jag borde naturligtvis maila de som lagt upp recepten och fråga istället för att sitta här och vara sur såklart. Tills vidare kan ni få ta del av detta som jag tänkte skicka in:


Mjölk

Ingredienser:
2 dl mjölk

Tilllagning:
Häll upp mjölken i glas och servera.

Dagens skiva till kaffet: England - Garden shed

Det är väl lika bra att börja tipsa om skivor som få hört men som alla borde höra.


Det här är en av historiens mest underskattade plattor någonsin, tillika från ett av historiens mest underskattade band - England. Det handlar om ett one-skiv-wonder från - England - som lirade progrock vid en tid då det var väldigt ohippt att lira progrock, nämligen 1977. Det är inte svårt att i det sammanhanget förstå varför de inte höll längre än en platta, men musiken lämnar faktiskt ingenting i övrigt att önska.

När alla de stora dinosaurierna från decenniets tidigare glansdagar började få slut på inspiration (ok, Yes' Going for the one är klockren och Jethro Tull's Songs from the wood är, om inte i Aqualung-klass så åtminstone klart bättre än Too old to rock'n roll) alternativt började strömlinjeforma sina låtar allt mer åt radiopophållet dök det, punkvågen till trots, envist upp en och annan aspirant på att hålla progfanan högt. England var ett av dessa och visade via dessa sex spår att kreativitet och musikalitet lönar sig oavsett tidsanda.

De har jämförts med Yes, Genesis och Gentle Giant och jag är böjd att hålla med, även om den genomgripande stämningen och uppbyggnaden av låtar formligen skriker Yes mer än något annat. And that's a good thing. Vissa reviewers på progarchives.com vänder detta till England's nackdel men jag säger: Låtarna är bra och klanderfritt framförda och väcker nästan samma känslor som vilken Yes-låt från 71-75 som helst, so fuck it! Man kan aldrig få för mycket bra musik.

De två spår som kanske lyser svagast är de lugnare All alone och Yellow, i synnerhet den förra men i sammanhanget fungerar de fint som breathers mellan de mer episka låtarna. Den avslutande Posioned youth är dramatisk, men de bästa spåren i mitt tycke är den inledande Midnight madness, den fenomenala multi-part-låten Three piece suite och den poppiga Paraffinalea.

Tyvärr är plattan out of print vad jag förstått, men jag hade turen att komma över den på en synnerligen välsorterad DC-hub en gång i forntiden. (Håll käften! Jag är ännu inte säker på om immaterialrätten är logiskt försvarbar!). Mitt råd blir därmed att börja jaga på nätet helt enkelt. Det verkar vara störst chans att hitta dylika juveler den vägen. Fast syltburksettikettsomslaget går ju tyvärr förlorat därmed.

Lustigt nog finns det en (delvis trasig, men hey, man kan inte få allt) hemsida tillägnad bandet och deras enda platta: http://www.mindspring.com/~agmedia/england/

Nytt år - nya möjligheter! Yey! Wööööooo! Waaaaa!!!

Jag vet inte vad det är för DNA-sträng som får människor att betrakta nya siffror i almanackan som en start på någonting nytt, men illusionen skänker väl tröst antar jag. Att det råkar vara nytt år precis när jag bestämmer mig för att nedlusa nätet med potentiellt trams (eller högst vetenskapligt grundade betraktelser; jag är trots allt akademiker - iallafall på papperet) är naturligtvis ingenting annat än en ren slump.

Efter ett sinnesdjupt samtal med min gode vän vars namn saknar signifikant betydelse i sammanhanget (men som å andra sidan befinner sig i den uppåtgående solens land ett halvår till) insåg jag att jag antagligen inte har så mycket till val än att starta en b... en bl... en-sån-där-hemsida-man-kan-skriva-prylar-på, bara utifall att jag skulle komma på något jag inte kan undhålla resten av den svensktalande världen. Så, for the benefit of mr. Kite... Lind, låter jag helt enkelt hans bl... hemsida-man-kan-skriva-på få bli mitt första bidrag: http://thd.dyndns.org/japan/

Ajustja, det här är kakor. Mmm, va gott. Dviiis!