söndag, februari 15, 2009

Batterister i klister

Eftersom trummor är ett av de instrument jag behärskar tar jag mig friheten att rubricera denna flashback med en ordvits. Inte fullt så lättsam var stämningen då batteriinsamlingstävlingen på mellanstadiet skulle gå av stapeln och min och en klasskamrats insats för att försöka generera medaljplats åt klassen å det bestämdaste underkändes. Ja, det här var ett i mängden av alla de miljökramarpräglade skolprojekt upprättade för att öka vår förståelse för allt ifrån hemsnickrade komposter till svanenmärkta mjukmedel. Att batterisortering var en lika naturlig del av allas vår uppfostran som Disneydags på lördagsmorgonen passerade tydligen initiativtagarna obemärkt förbi och själva formatet med en regelrätt tävling med ett tydligt definierat mål - att samla ihop flest batterier - ledde knappast till ökad miljömedvetenhet (ett ord som på 90-talet var högsta mode, jfr. dagens "klimatsmart" vilket indikerar på tydligt ändrat fokus) hos oss ungar. Med nyss nämnda batterisorteringskunskap i bakhuvudet tycktes denna tillställning snarare vidga perspektivet om det tänkta syftet till en mer svartvit kamp om pur seger - vi hade lika gärna kunnat tävla i vem som kunde samla ihop flest tallkottar vad oss anbekom.

Tanken var i grunden god såklart; vi skulle ge oss ut på gator och torg och ut i skog och mark för att samla in alla pensionerade batterier vi stötte på och på den ceremoniella finaldagen skulle samtliga klassers resultat vägas och vinnaren fick något i pris jag nu inte minns. Men som med de flesta projekt inbäddade i goda intentioner baktände tävlingen i samma stund som jag och en klasskamrat, som vi kallar S, skiftade fokus från själva insamlingsprocessen till den slutgiltiga invägningen. Om målet är att ens batterisäck skall väga mest (snarare än att rensa upp i naturen), vad ter sig då mer logiskt än att helt enkelt samla in flest batterier, oavsett ursprung? Jag minns för övrigt inte riktigt varför jag och S slog oss samman inför denna batterijakt; han var allmänt erkänd som en rätt jobbig typ men antagligen var det något i stil med att det ungefär samtidigt föll oss båda in att enbart naturens utbud av batterier näppeligen skulle ta oss upp på prispallen.

Vi hade nämligen kommit på en fullkomligt lysande idé - vi skulle länsa ortens batteriholkar på innehåll. Att ingen tänkt på det tidigare! Jag minns inte riktigt varför, möjligen var det å ena sidan allmänhetens misstänksamma ögon och/eller å andra sidan batteriholkarnas barnsäkra konstruktion som förhindrade obehörigt intrång, men vi siktade in oss på den lokala soptippens enorma batterilåda. På den här tiden var det outtalat fullt legitimt att fynda bland containrarna (en gång hittade jag en försvarlig samling gamla plåtleksaksbilar i en av dem vilka jag sedermera sålde med förtjänst) och ingen närvarande skulle misstänka två gossar på jakt efter rekvisita - de var ju själva potentiella spekulanter på utrangerade skottkärrehjul och hyllplan. Möjligen kunde det överdrivna intresset för batterilådan ha höjt en del frågetecken men ingen frågade. Dessutom vill jag minnas att jag själv tog på mig rollen som avledande element genom att lite förstrött rota igenom tippens övriga sortiment.

Jag vill minnas att vi åkte dit två gånger i batteriinsamlingssyfte allt som allt, och det var antagligen under räd nummer två vi kläckte ännu en lysande strategi som gick ut på att dryga ut säcken med bilbatterier - de är ju svintunga. Vi kommer vinna stort! Det visade sig dock vara ett av två fatala misstag som begicks; bilbatterier var inte legio fick vi reda på efterhand som lärarna tog stickprov på våra bedrifter. Det andra och största misstaget begicks dock av S som naturligtvis inte kunde hålla vår geniala taktik hemlig. Jag vidhåller nämligen till dags dato att planen var genial med tanke på tävlingsmomentet, och om han bara hållit käft (och om vi inte hade blivit carried away av bilbatterigreppet) är jag övertygad om att vår klass hade tagit hem spelet. Den misstänkt enorma mängd batterier överlag skulle möjligen kunnat ha förklarats med en sällan skådat hängivenhet och miljömedvetenhet. Kanske.

Efter att S med illa dold stolthet förkunnat vår batteriholksstrategi för valda delar av klassen, och den övriga icke-valda delen inklusive klassföreståndarna likaledes blivit upplysta, blev vi naturligt nog utskällda efter noter. Vi hade missuppfattat hela syftet, hette det, och vi kunde inte förstå varför. Var det inte meningen att vi skulle samla ihop flest batterier? Nå, vi visste väl egentligen om att vi gjort fel men åtminstone jag visste även om att om man medvetet tänkt göra fel skall man inte berätta det för någon utomstående, något som S uppenbarligen ännu inte lärt sig. Stränga förmaningar följde att efter skolan genast återföra den illegitima (och antagligen största) andelen batterier till dess ursprungsplats, inklusive samtliga bilbatterier.

Jag minns inte vilka omständigheter det var som förde vår återföringstripp via grusgångvägen som löpte parallellt med Runnabäcken, men däröver gick promenaden iallafall. Vid ett särskilt ställe sluttade det kraftigt nedåt från gångvägen ner mot bäcken och just där manifesterades min otur/klantighet i att jag tappade greppet om det bilbatteri jag för tillfället bar på och det tumlade nedför sluttningen och landade prydligt i bäcken. Med ett mellanstadiebarns överlägsna just-nu-logik tyckte vi båda tydligen att det bästa att göra där och då var att låta det ligga kvar. Inte heller detta kunde såklart S låta bli att upplysa omgivningen om nästa dag i skolan vilket fick till följd ännu en reprimand från lärarhåll, med slagsida mot undertecknad varandes den vid tillfället ansvarige batteribäraren som därmed ålades att bärga det halvdränkta bilbatteriet snarast möjligt.

På något sätt lyckades S gå segrande ur den här historien som den stora hjälten efter att ha hunnit före mig till platsen, hämtat upp batteriet och lämnat det på OK-macken i närheten (gissningsvis) och dagen efter inkasserat klassens beundran över den heroiska bragden. På köpet hade han lyckats söla ner sina byxor med batterisyra vilket bara beredde honom extra martyrpoäng medan jag de närmsta veckorna fick löpa gatlopp genom samstämmiga åthutningar som "Miljöförstörare!". Att S var en av initiativtagarna till såväl batteriholkstömningen som bilbatteristrategin tycktes gå alla helt förbi, liksom det faktum att han till skillnad från mig inte behärskade konsten att bära på ett bilbatteri utan att stjälpa ut dess innehåll på sina persedlar.

Framförallt två saker, båda typiska för mellanstadiementaliteten, ter sig väldigt tydliga i denna historia; en extremt kort attention span (den i beräkningarna icke medtagna bakgrunden till bilbatteriincidenten under klassens unisona fördömande av undertecknad) och en oförmåga att hålla tyst (S's helt ofiltrerade skrävlande om vår plan), vilket i förlängningen går att spåra fram till en tredje, för mig lika typisk som irriterande, tendens, nämligen att jag alltid tycktes åka dit även när jag bara var delvis skyldig. Detta föranledde med tiden en strävan att alltid försöka dra med så många andra som möjligt i skiten när mina tilltag uppmärksammades från auktoritetshåll.

Och tävlingen? Ja, vi vann som sagt inte. Jag har för mig att det var D-klassen som gjorde det. Knappast att någon där skulle kommit på en så utstuderad metod som vi. Jönsar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar