När man var liten var bland det värsta som någonsin kunde inträffa en regelrätt utskällning från någon vuxen. När jag tänker tillbaks på det var det t.o.m. att föredra att bli nedspöad av sina ett par år äldre bullies på mellanstadiet, men man gjorde snart sagt allt för att ens oförrätter inte skulle komma till lärarens kännedom just med avseende på den oundvikliga utskällning som situationen skulle kulminera i och gissa vad; det är fortfarande bland det värsta man kan råka ut för.
Det är dock viktigt att notera att om motparten är jämnårig eller yngre handlar det inte längre om en utskällning utan snarare om tjafs. För att det skall vara tal om en adekvat utskällning krävs att motparten är märkbart äldre och besitter någon slags auktoritet över situationen, legitim eller inte. Det spelar nämligen ingen egentlig roll om utskällningen är motiverad eller inte, och därmed heller inte om utskällaren i fråga har någon moralisk rätt att skälla ut en. Vid en utskällning har man alltid skenbart gjort fel, annars skulle den aldrig verkställts. Problemet kvarstår ju även om det visar sig att man hade rätten på sin sida hela tiden eftersom en kontrande utskällning aldrig kan äga rum då den ursprunglige utskällaren per definition är äldre än själv och ens eventuella försök till tillrättavisning och ansvarsutkrävande utmynnar därmed aldrig i något högre än tjafs.
När man var liten reflekterade man sällan över varför utskällningarna var så fruktade utan man stod paralyserad och tog emot, möjligen släppte man lite väder efter att magen noterat allvaret i situationen och ändrat status till lätt orolig. Man lovade utskällaren och framförallt sig själv att aldrig aldrig mer göra fel igen, ty som barn gör man alltid fel och vuxna som kommer på en har alltid rätt. Såhär i efterhand, med de analytiska verktygen inom räckhåll, börjar ansvarsförhållandena bli allt klarare och man inser att det inte var så mycket fråga om rätt och fel.
Det rör sig nämligen om en tudelad psykologisk åverkan; å ena sidan ett ifrågasättande av ens omdöme i den aktuella situationen och därmed en implicit idiotförklaring, och till följd av detta ett å andra sidan solklart intrång i ens privata sfär. Utskällaren uttrycker någon form av tillrättavisning vilket innebär en önskan om att man skall förändra sitt beteende enligt dennes preferenser och det är antagligen en av de största förolämpningarna man kan råka ut för. Stay out of my life if you don't approve!
Dessvärre gäller detta oavsett om utskällaren faktiskt har grund för sin utskällning, speciellt om det rör sig om en de facto auktoritet (polis, hemmansägare, butiksinnehavare, mattant) och denne har ett moraliskt grepp om situationen. När den personliga integriteten frontalkrockar med den överenskomna samhällsordningen är det svårt att få till stånd någon retroaktiv upprättelse och det bästa man kan göra i en sådan situation är att i smyg devalvera värdet på något skattefinansierat. (Till exempel kan man vedergälla ett påpekande om att man cyklade mot rött med att vid lämpligt tillfälle trampa ner en offentligt finansierad växt; ingen skall behöva ta skit från någon självutnämnd ordningsvakt bara för att man försöker effektivisera sina cykelfärder) .
Eller för att ta ett exempel från verkligheten, som när jag under sommarjobbet som chaufför regelbundet fick läsa anslag om hur affärerna ville ha sitt bröd tidigare eller senare eller ställt där och där istället för där. De hade alltså mage att tala om för mig att jag gjort fel vilket jag löste genom att nysa på frallorna.
Då kanske de lärde sig nåt!
tisdag, februari 17, 2009
Vår tids rädsla för behov
En av de största välfärdsklyschorna måste väl ändå vara "Fatta vad beroende man är av el/vatten/värme/Internet!" när någon av dessa livets nödtorft lägger ned verksamheten för en stund, vilket i sig indikerar på en illa dold attityd som i stort sett går ut på hur dålig och sårbar den moderna människan är och hur bra det vore om vi klättrade tillbaks upp i träden (eller om man vore ett utvecklingsstört kolli som dreglade sig igenom livet utan att någonsin fatta hur tråkigt man har det). Det är helt sant; innan vi fick meggabitts i långa banor in i stugorna klarade vi oss utmärkt och gräddan av vår generations dubbelmoraliska i-landsmotståndare har en poäng i att det är ett konstruerat behov. Det man kan fråga sig då är vilka behov som inte är konstruerade. Precis som 1800-talsbonden klarade sig fint utan elektricitet till skillnad från 1900-talsbohemen, klarade sig apor klarade sig fint utan verktyg till skillnad från neandertalaren. Och 1996-tonåringen klarade sig fint utan bredband till skillnad från 2009-studenten. Den som vant sig vid automatlåda går ogärna tillbaks till fyrpetad manuell.
Evolutionen har liksom efterhand givit människan intelligens och tumgrepp för att kunna förenkla sin tillvaro i takt med att världsordningen optimerades. (Vi lämnar för sakfrågans skull mindre lyckade bieffekter som krig, handelshinder och melodifestivaler därhän). Vår förmåga att inte bara anpassa oss själva, utan även anpassa omgivningen till oss, har lett till en tillvaro som förenklat och förnöjt våra livsmål i många avseenden. Samtidigt har denna välfärdsstruktur blivit allt mer bräcklig och allt eftersom förkortat vår tidsuppfattning om vad som är att betrakta som dräglig tillvaro till knappt årslånga tidsspann; hur länge har 320 kbps-mp3:or varit legio och hur länge kommer de vara det? Det är mot en sådan bakgrund man lätt blir smått lamslagen inför det faktum att nätverket för dagen inte vill fungera, och det inte enbart för att man helt plötsligt inte kan ikläda sig sitt virtuella alter ego och ge sig ut i cyberrymden. Jag kommer nämligen på mig själv med att sitta framför en egentligen helt fantastisk maskin som jag för 10 år sedan kunde tillbringa dagar framför utan att vara uppkopplad mot omvärlden, men som idag ter sig lika spännande som en skrivmaskin utan färgband. (Som ni gissat skrivs detta under influensen av ett temporärt nedsläckt nätverk). Insikten om denna lamslagenhet är i sig skrämmande och minst lika lamslående och jag inser nu att det inte är tekniken i sig som vi är beroende av; det är frukten av den, för vad är det som skiljer en uppkopplad dator mot en icke uppkopplad?
- Den potentiellt obegränsade tillgången till information.
Generation Y är inte bara narcissistiska små svin som fått hela 1900-talets surt förvärvade välfärd serverad på silverfat, vi är dessutom beroende av information som aldrig förr. Allting som strömmar in i nätverkskortet och omvandlas till för datamaskinen begripliga ettor och nollor är information. Texter, bilder, låtar, ljud, filmer, konversationer, inkorgar, utkorgar, inlopp, utlopp, avlopp, ränna, råk, ränta, inkomst, utgift, råttgift, grammofonstift, and I digress. Hursomhelst har vi uppenbarligen en tidigare oöverträffad böjelse för att upplysa och bli upplysta om allt, nu, i realtid, med en hastighet som inte får understiga 100 kb/s. Det är viktigt att vara uppdaterad och det är minst lika viktigt att uppdatera. Information är vår generations valuta och man bryr sig egentligen föga om andras livsverk men i utbyte mot att de låtsas bry sig om vårt vadar vi igenom gigabytekilometer med allt från Myspace-sidor till hemsnickrade betaprogram till dagliga notiser om klädval och gatubilder samlade på den nya tidens gör-det-själv-hemsidor.
Jag tror knappast "bloggar" skulle kunnat uppstå för 20 år sedan ens om tekniken funnits. Generationerna före oss hade knappast lika stort behov av att dela med sig av sina uppspacklade liv, och heller inte av att explicit fördöma alla andras redogörelser för sina uppspacklade liv. Det är nämligen minst lika viktigt att ständigt ge sken av att ta ställning mot såväl den egna generationens trimmade ytlighet som den flyktiga högteknologiska struktur på vilken den vilar. Så länge man gör det spelar det ingen roll om man sitter med sin Macbook på ett innefik och bloggar med en latte i näven och klagar över att det trådlösa nätet går segt.
Den stora frågan är dock om det ens är så dåligt som den tvehövdade generationseliten gör gällande? Tja, var det dåligt när apmänniskorna reste sig upp på två ben och fann att jakten gick lättare med egentillverkade spjut av flinta? Svaret måste väl bli något i stil med: Ja, närhelst flintaförekomsten var obefintlig och man stod öga mot öga med den sabeltandade uroxen man tänkte spjuta ned till middagen. Evolutionen konstruerade behovet av verktygsmakeri och i förlängningen behovet av snabbare bredband och om det inte är uppfyllt är det såklart svårt att inte förbanna sig över sitt beroende. Lika svårt är det å andra sidan att finna något negativt med alla dessa vardagens behjälpligheter så länge de faktiskt finns till hands och fungerar.
Som nu, när nätverket äntligen är igång igen.
Evolutionen har liksom efterhand givit människan intelligens och tumgrepp för att kunna förenkla sin tillvaro i takt med att världsordningen optimerades. (Vi lämnar för sakfrågans skull mindre lyckade bieffekter som krig, handelshinder och melodifestivaler därhän). Vår förmåga att inte bara anpassa oss själva, utan även anpassa omgivningen till oss, har lett till en tillvaro som förenklat och förnöjt våra livsmål i många avseenden. Samtidigt har denna välfärdsstruktur blivit allt mer bräcklig och allt eftersom förkortat vår tidsuppfattning om vad som är att betrakta som dräglig tillvaro till knappt årslånga tidsspann; hur länge har 320 kbps-mp3:or varit legio och hur länge kommer de vara det? Det är mot en sådan bakgrund man lätt blir smått lamslagen inför det faktum att nätverket för dagen inte vill fungera, och det inte enbart för att man helt plötsligt inte kan ikläda sig sitt virtuella alter ego och ge sig ut i cyberrymden. Jag kommer nämligen på mig själv med att sitta framför en egentligen helt fantastisk maskin som jag för 10 år sedan kunde tillbringa dagar framför utan att vara uppkopplad mot omvärlden, men som idag ter sig lika spännande som en skrivmaskin utan färgband. (Som ni gissat skrivs detta under influensen av ett temporärt nedsläckt nätverk). Insikten om denna lamslagenhet är i sig skrämmande och minst lika lamslående och jag inser nu att det inte är tekniken i sig som vi är beroende av; det är frukten av den, för vad är det som skiljer en uppkopplad dator mot en icke uppkopplad?
- Den potentiellt obegränsade tillgången till information.
Generation Y är inte bara narcissistiska små svin som fått hela 1900-talets surt förvärvade välfärd serverad på silverfat, vi är dessutom beroende av information som aldrig förr. Allting som strömmar in i nätverkskortet och omvandlas till för datamaskinen begripliga ettor och nollor är information. Texter, bilder, låtar, ljud, filmer, konversationer, inkorgar, utkorgar, inlopp, utlopp, avlopp, ränna, råk, ränta, inkomst, utgift, råttgift, grammofonstift, and I digress. Hursomhelst har vi uppenbarligen en tidigare oöverträffad böjelse för att upplysa och bli upplysta om allt, nu, i realtid, med en hastighet som inte får understiga 100 kb/s. Det är viktigt att vara uppdaterad och det är minst lika viktigt att uppdatera. Information är vår generations valuta och man bryr sig egentligen föga om andras livsverk men i utbyte mot att de låtsas bry sig om vårt vadar vi igenom gigabytekilometer med allt från Myspace-sidor till hemsnickrade betaprogram till dagliga notiser om klädval och gatubilder samlade på den nya tidens gör-det-själv-hemsidor.
Jag tror knappast "bloggar" skulle kunnat uppstå för 20 år sedan ens om tekniken funnits. Generationerna före oss hade knappast lika stort behov av att dela med sig av sina uppspacklade liv, och heller inte av att explicit fördöma alla andras redogörelser för sina uppspacklade liv. Det är nämligen minst lika viktigt att ständigt ge sken av att ta ställning mot såväl den egna generationens trimmade ytlighet som den flyktiga högteknologiska struktur på vilken den vilar. Så länge man gör det spelar det ingen roll om man sitter med sin Macbook på ett innefik och bloggar med en latte i näven och klagar över att det trådlösa nätet går segt.
Den stora frågan är dock om det ens är så dåligt som den tvehövdade generationseliten gör gällande? Tja, var det dåligt när apmänniskorna reste sig upp på två ben och fann att jakten gick lättare med egentillverkade spjut av flinta? Svaret måste väl bli något i stil med: Ja, närhelst flintaförekomsten var obefintlig och man stod öga mot öga med den sabeltandade uroxen man tänkte spjuta ned till middagen. Evolutionen konstruerade behovet av verktygsmakeri och i förlängningen behovet av snabbare bredband och om det inte är uppfyllt är det såklart svårt att inte förbanna sig över sitt beroende. Lika svårt är det å andra sidan att finna något negativt med alla dessa vardagens behjälpligheter så länge de faktiskt finns till hands och fungerar.
Som nu, när nätverket äntligen är igång igen.
söndag, februari 15, 2009
Datorer i dåtid #1: Diskettettikett
Jag fick min första dator 1995 när jag gick i 7:an, en julklapp gemensamt finansierad av min mor samt mina bröder. Det var en 486:a på 33 Mhz och sisådär 4 Mb i ram och med en tillhörande 14"-skärm som jag fortfarande har kvar och som jag faktiskt brukade ända in på min studenttid. Det var nog för att cementera mitt resterande 90-tals förhållandevis djupa intresse för datorer. "Djupt" är mer ackurat än "stort" ty det handlade mer om att till bristningsgränsen utforska de befintliga möjligheterna med dåtidens programvarustandarder snarare än att tillskansa sig vidspännande och uppdaterad kunskap om den allt snabbare utvecklingen av såväl mjuk- som hårdvara. Med andra ord hade jag slagit rot i en såhär i efterhand snarast förhistorisk mylla bestående av MS-DOS och Windows 3.11. Mitt datorintresse har sedan dess inte tillnärmelsevis överträffats på något område.
Jag tillhörde enligt mig själv aldrig gräddan av datorexperter i min årskull, men jag hängde ständigt med mina något mer uppdaterade kamrater och utifrån ansågs jag antagligen vara en naturlig del av datanördseliten på Centralskolan. Efter att äntligen ha begåvats med den nödvändiga utrustningen gällde det nu att snappa upp allt som fanns att veta om möjligheterna som helt plötsligt öppnade sig. Allt man tidigare gjort utan dator kunde man nu göra med dator, och det är något av ett universiellt axiom som jag hävdar fortfarande gäller - det är egentligen ingenting essentiellt nytt som uppenbarar sig, bara ett nytt och förmodat effektivare sätt att göra det på. Och roligare.
Dåtidens begränsade programvaruresurser medgav en desto större anledning till fördjupning och insikt i maskineriet och det kolsvarta universum som var MS-DOS, som först verkade så skrämmande, injöd efterhand till allt mer omfattande experimentering med kommandon och applikationer. Det som var intressant vad gäller de senare, speciellt mot bakgrund av Internets numera integrerade roll i vardagen, var att program och spel i princip kunde ha tre olika typer av ursprung. Antingen fanns programmen bara där; ingen visste varifrån de kom men de cirkulerade mellan våra datorer via disketter och ursprunget kunde på sin höjd spåras till att någon i bekantskapskretsen hade det på sin dator helt enkelt; man funderade inte så mycket över det då. Eller så hade någon "fått tag i" ett program, inte sällan från någon förälders jobb, eller om det var fråga om ett spel, ifrån någon halvbekant typ. Skillnaden häri ligger egentligen bara i att i det senare fallet kunde alla som kom över en kopia av spelet alltid härleda diskettens ursprung till någon fysisk person.
Den tredje typen av ursprung var alla de med share- och freeware och demos belamrade disketter som kom med datormagasin som PC för alla och Komputer. Den senare minns jag särskilt begåvade en kamrat med en diskett innehållande ett fullkomligt meningslöst korsordsprogram som hette Kryss & tvärs, som gick ut på att man kunde rita upp sitt eget korsord och skriva ut det. Jag tror det var från samma diskett jag passade på att kopiera över en katalog (det hette inte "mapp" då) med en handfull ClipArt-bilder med norskt ursprung (vilket bekräftades av filnamn som paafugl.bmp).
Själva programdistributionen kompisar emellan skedde alltid via diskett, åtminstone fram till dess att serial- och parallellportarnas möjligheter började utnyttjas via Norton Commanders nätverksfunktion (vilket dock naturligt nog krävde en omfattande flytt av hela datorenheten till aktuella kompis, något som inte gjordes i brådrasket och absolut inte enkom för kopiering av enstaka program och spel). Disketternas 1,44 Mb satte någon form av standard för ens uppfattning om programs storlek. En diskett (eller som min mor envisades med att kalla dem: kassetter) var normalfallet där alla upp till medelmåttiga program och spel rymdes, ibland flera åt gången t.o.m. Två till tre disketter låg fortfarande inom ramen för vad som ansågs rimligt för mer omfattande spel/program men det var när antalet disketter översteg fyra som måttenheten "flera" övergick till "många". Legendariska monsterkopieringar av för den tiden enorma spel som Doom vilket krävde 90 disketter var något som tillhörde undantagsfallen och därmed ansågs värt att tala om under lång tid efteråt.
Så länge det inte rörde sig om primitiva program och spel som mättes i kilobyte, var det nästan alltid fråga om att packa ned dem i *.zip eller *.arj (*.rar kom först senare, ungefär i höjd med att kataloger blev mappar). Alla, och jag menar alla, hade en katalog i C-roten som hette "Bat" innehållande, som namnet antyder, hemsnickrade snabbfiler som a.bat och p.bat, var och en innehållande motsvarande kommandorad för packfunktioner. Denna katalog var ett praktexempel på mjukvara med okänt ursprung men som någon uppenbarligen tagit sig tid att sammanställa någon gång i forntiden. (Just BAT-filer av varierande relevans kom för övrigt att bli något av en specialitet för yours truly). En klassiker var när man under en mer omfattande uppackning härrörande från flera disketter i följd noterade det ödesdigra meddelandet "CRC error" vilket internt innebar en not till datorn om att checksumman för filen inte stämde och externt en not till användaren om att hela jävelskiten gått åt helvete.
Disketter var nämligen känsliga små liv, omspunna av en diger mytologi rörande dess fragila tillförlitlighet. Man skulle inte placera dem på skärmen, vid skärmen, framför skärmen eller i närheten av skärmen och man skulle inte ta ut dem medan diskettlampan lyste och man skulle inte ta på ovansidan och inte på undersidan och man skulle absolut inte fippla med metallkåpan, ty då gick de åt fanders på en gång. Iallafall enligt mytologin; i verkligheten visade sig de enskilda disketternas livslängd vara helt och hållet slumpmässig och helt opåverkad av yttre omständigheter. Vissa kunde man misshandla enligt ovan i princip hur mycket som helst utan att de uppvisade några mjukvarumässiga defekter, andra kastade helt utan förvarning in ett CRC-error i den 20:e i raden av arj-filer i den enorma och tidskrävande masskopieringen trots att man behandlat och förvarat disketten som om den vore den enda i världen.
En av mina kamrater, som vi kan kalla för N, var och är ytterst pedantisk när det gäller sina ägodelar, något som alltjämt var en källa till konflikt närhelst våra respektive disketthanteringsrutiner skulle synkroniseras. När han snyggt och prydligt radade upp sina tydligt märkta disketter i bokstavsordning i diskettboxarna, låg mina i en närmast kvantmekaniskt sannolikhetsstyrd hög på skrivbordet, alternativ i en låda därunder. Allihop var märkta, överstrukna och återmärkta med blyerts, tusch och bläck i en knappt läsbar handstil, företrädesvis med teckenkombinationer påkomna för stunden och tolkningsbara endast under de just då rådande mentala omständigheterna. Dess innehåll utgjordes nästan uteslutande av lösryckta filer från temporära kopieringar och möjligen något menlöst spel lagrat i forskningssyfte (läs: i syfte att provspelas, betraktas samt skrattas åt med avseende på fulhet) och kanske också en och annan vilsen delfil från en större nedpackning, sedan länge försvunnen och bortglömd. Att vissa av dessa stackars disketter inte ens var mina rent tekniskt bekom varken mig eller dess rättmätiga ägare, förutom i fallet N.
N var som sagt väldigt pedantisk och omvårdande och uppskattade sällan resultatet av sitt utlån av disketter till undertecknad. Det slutade oftast med att lånet glömdes bort, disketten raderades, formaterades, fylldes med skit, formaterades igen, gjordes om till startdiskett, raderades delvis, klottrades på samt min specialitet som jag ännu inte riktigt kan förklara motivationen bakom: I ett försök att hindra framtida förändringar av diskettinnehållet brukade jag understundom pilla bort den lilla plastbiten som löpte i hörnhålet för att reglera skrivskyddet, bara för att i ett framtida skede omvärdera innehållet och därmed använda disketten för andra syften. Detta medförde att hålet var tvungen att prepareras för att möjliggöra skrivning till disketten igen, vilket alltid skedde medelst tejp, företrädesvis brun packtejp som av någon anledning dominerade hushållet. N blev naturligt nog rätt trött på att efter ett halvår eller så få tillbaks bruntejpade disketter med delvis bortrivna ettiketter med texten "Windows 3.11 (överstruket), Startdiskett (överstruket), Stunts 2/3 (rad i rad med) Lemmings (med tusch delvis överskrivet av) Blandad skit", innehållandes vad som antagligen bäst stämmer överens med den sistnämnda kategorin, gärna delpackfiler omöjliga att genomlysa som sagt.
En av alla dessa disketter, märkt "Lumpgam", överlevde mirakulöst nog till våra dagar och innehållet var närmast ett skolexempel på det jag ovan redogjort för, bl.a. en handfull primitiva DOS-spel varav hälften inte startar och den andra hälften inte går att köra på moderna datorer som är för snabba för att man skall kunna kontrollera spelet. (Ett är ett dykarspel vid namn Twilight daterat 1989 som endast resulterar i att man efter spelets start blir uppäten av ålar 8 gånger under loppet av en sekund utan att man hinner göra något). Vidare bjöd den på en katalog med Qbasic-program, mestadels avantgardistiska PC-speaker-låtar med varierande audibel påfrestning, samt en mystisk fil "gratäng.rcp" vars innehåll jag härmed låter avsluta detta inlägg:
Dem doppar man i moset n„r man ska smaka p† dem
och t„nker p† f„dernas lidanden.
V„lta syntar i en masonitkoja.
ch stod och kr„ktes n„r han skulle betala vid kassan. ktes n
Kl„mma av fingrarna mellan tv† instruktionsb”cker.
r ost. Vad h
r du? - Jag har mosad mus.
Dra en norgehistoria p† en begravning.
Sl„ppa en fis i Fishuset
Pungtering
Kuk Lux Klan
Sillisoffansillisoffans
Bebistv†len gungar i takt med att en skallig idiot
sjunger en skitl†t
tatis
Njutanf”r Norden
Stark tandropare
V„rldens „ldsta kaffekaka byggdes
Grotersk sn„gubbe
Bau... sississississi
Jag tillhörde enligt mig själv aldrig gräddan av datorexperter i min årskull, men jag hängde ständigt med mina något mer uppdaterade kamrater och utifrån ansågs jag antagligen vara en naturlig del av datanördseliten på Centralskolan. Efter att äntligen ha begåvats med den nödvändiga utrustningen gällde det nu att snappa upp allt som fanns att veta om möjligheterna som helt plötsligt öppnade sig. Allt man tidigare gjort utan dator kunde man nu göra med dator, och det är något av ett universiellt axiom som jag hävdar fortfarande gäller - det är egentligen ingenting essentiellt nytt som uppenbarar sig, bara ett nytt och förmodat effektivare sätt att göra det på. Och roligare.
Dåtidens begränsade programvaruresurser medgav en desto större anledning till fördjupning och insikt i maskineriet och det kolsvarta universum som var MS-DOS, som först verkade så skrämmande, injöd efterhand till allt mer omfattande experimentering med kommandon och applikationer. Det som var intressant vad gäller de senare, speciellt mot bakgrund av Internets numera integrerade roll i vardagen, var att program och spel i princip kunde ha tre olika typer av ursprung. Antingen fanns programmen bara där; ingen visste varifrån de kom men de cirkulerade mellan våra datorer via disketter och ursprunget kunde på sin höjd spåras till att någon i bekantskapskretsen hade det på sin dator helt enkelt; man funderade inte så mycket över det då. Eller så hade någon "fått tag i" ett program, inte sällan från någon förälders jobb, eller om det var fråga om ett spel, ifrån någon halvbekant typ. Skillnaden häri ligger egentligen bara i att i det senare fallet kunde alla som kom över en kopia av spelet alltid härleda diskettens ursprung till någon fysisk person.
Den tredje typen av ursprung var alla de med share- och freeware och demos belamrade disketter som kom med datormagasin som PC för alla och Komputer. Den senare minns jag särskilt begåvade en kamrat med en diskett innehållande ett fullkomligt meningslöst korsordsprogram som hette Kryss & tvärs, som gick ut på att man kunde rita upp sitt eget korsord och skriva ut det. Jag tror det var från samma diskett jag passade på att kopiera över en katalog (det hette inte "mapp" då) med en handfull ClipArt-bilder med norskt ursprung (vilket bekräftades av filnamn som paafugl.bmp).
Själva programdistributionen kompisar emellan skedde alltid via diskett, åtminstone fram till dess att serial- och parallellportarnas möjligheter började utnyttjas via Norton Commanders nätverksfunktion (vilket dock naturligt nog krävde en omfattande flytt av hela datorenheten till aktuella kompis, något som inte gjordes i brådrasket och absolut inte enkom för kopiering av enstaka program och spel). Disketternas 1,44 Mb satte någon form av standard för ens uppfattning om programs storlek. En diskett (eller som min mor envisades med att kalla dem: kassetter) var normalfallet där alla upp till medelmåttiga program och spel rymdes, ibland flera åt gången t.o.m. Två till tre disketter låg fortfarande inom ramen för vad som ansågs rimligt för mer omfattande spel/program men det var när antalet disketter översteg fyra som måttenheten "flera" övergick till "många". Legendariska monsterkopieringar av för den tiden enorma spel som Doom vilket krävde 90 disketter var något som tillhörde undantagsfallen och därmed ansågs värt att tala om under lång tid efteråt.
Så länge det inte rörde sig om primitiva program och spel som mättes i kilobyte, var det nästan alltid fråga om att packa ned dem i *.zip eller *.arj (*.rar kom först senare, ungefär i höjd med att kataloger blev mappar). Alla, och jag menar alla, hade en katalog i C-roten som hette "Bat" innehållande, som namnet antyder, hemsnickrade snabbfiler som a.bat och p.bat, var och en innehållande motsvarande kommandorad för packfunktioner. Denna katalog var ett praktexempel på mjukvara med okänt ursprung men som någon uppenbarligen tagit sig tid att sammanställa någon gång i forntiden. (Just BAT-filer av varierande relevans kom för övrigt att bli något av en specialitet för yours truly). En klassiker var när man under en mer omfattande uppackning härrörande från flera disketter i följd noterade det ödesdigra meddelandet "CRC error" vilket internt innebar en not till datorn om att checksumman för filen inte stämde och externt en not till användaren om att hela jävelskiten gått åt helvete.
Disketter var nämligen känsliga små liv, omspunna av en diger mytologi rörande dess fragila tillförlitlighet. Man skulle inte placera dem på skärmen, vid skärmen, framför skärmen eller i närheten av skärmen och man skulle inte ta ut dem medan diskettlampan lyste och man skulle inte ta på ovansidan och inte på undersidan och man skulle absolut inte fippla med metallkåpan, ty då gick de åt fanders på en gång. Iallafall enligt mytologin; i verkligheten visade sig de enskilda disketternas livslängd vara helt och hållet slumpmässig och helt opåverkad av yttre omständigheter. Vissa kunde man misshandla enligt ovan i princip hur mycket som helst utan att de uppvisade några mjukvarumässiga defekter, andra kastade helt utan förvarning in ett CRC-error i den 20:e i raden av arj-filer i den enorma och tidskrävande masskopieringen trots att man behandlat och förvarat disketten som om den vore den enda i världen.
En av mina kamrater, som vi kan kalla för N, var och är ytterst pedantisk när det gäller sina ägodelar, något som alltjämt var en källa till konflikt närhelst våra respektive disketthanteringsrutiner skulle synkroniseras. När han snyggt och prydligt radade upp sina tydligt märkta disketter i bokstavsordning i diskettboxarna, låg mina i en närmast kvantmekaniskt sannolikhetsstyrd hög på skrivbordet, alternativ i en låda därunder. Allihop var märkta, överstrukna och återmärkta med blyerts, tusch och bläck i en knappt läsbar handstil, företrädesvis med teckenkombinationer påkomna för stunden och tolkningsbara endast under de just då rådande mentala omständigheterna. Dess innehåll utgjordes nästan uteslutande av lösryckta filer från temporära kopieringar och möjligen något menlöst spel lagrat i forskningssyfte (läs: i syfte att provspelas, betraktas samt skrattas åt med avseende på fulhet) och kanske också en och annan vilsen delfil från en större nedpackning, sedan länge försvunnen och bortglömd. Att vissa av dessa stackars disketter inte ens var mina rent tekniskt bekom varken mig eller dess rättmätiga ägare, förutom i fallet N.
N var som sagt väldigt pedantisk och omvårdande och uppskattade sällan resultatet av sitt utlån av disketter till undertecknad. Det slutade oftast med att lånet glömdes bort, disketten raderades, formaterades, fylldes med skit, formaterades igen, gjordes om till startdiskett, raderades delvis, klottrades på samt min specialitet som jag ännu inte riktigt kan förklara motivationen bakom: I ett försök att hindra framtida förändringar av diskettinnehållet brukade jag understundom pilla bort den lilla plastbiten som löpte i hörnhålet för att reglera skrivskyddet, bara för att i ett framtida skede omvärdera innehållet och därmed använda disketten för andra syften. Detta medförde att hålet var tvungen att prepareras för att möjliggöra skrivning till disketten igen, vilket alltid skedde medelst tejp, företrädesvis brun packtejp som av någon anledning dominerade hushållet. N blev naturligt nog rätt trött på att efter ett halvår eller så få tillbaks bruntejpade disketter med delvis bortrivna ettiketter med texten "Windows 3.11 (överstruket), Startdiskett (överstruket), Stunts 2/3 (rad i rad med) Lemmings (med tusch delvis överskrivet av) Blandad skit", innehållandes vad som antagligen bäst stämmer överens med den sistnämnda kategorin, gärna delpackfiler omöjliga att genomlysa som sagt.
En av alla dessa disketter, märkt "Lumpgam", överlevde mirakulöst nog till våra dagar och innehållet var närmast ett skolexempel på det jag ovan redogjort för, bl.a. en handfull primitiva DOS-spel varav hälften inte startar och den andra hälften inte går att köra på moderna datorer som är för snabba för att man skall kunna kontrollera spelet. (Ett är ett dykarspel vid namn Twilight daterat 1989 som endast resulterar i att man efter spelets start blir uppäten av ålar 8 gånger under loppet av en sekund utan att man hinner göra något). Vidare bjöd den på en katalog med Qbasic-program, mestadels avantgardistiska PC-speaker-låtar med varierande audibel påfrestning, samt en mystisk fil "gratäng.rcp" vars innehåll jag härmed låter avsluta detta inlägg:
---
Dem doppar man i moset n„r man ska smaka p† dem
och t„nker p† f„dernas lidanden.
V„lta syntar i en masonitkoja.
ch stod och kr„ktes n„r han skulle betala vid kassan. ktes n
Kl„mma av fingrarna mellan tv† instruktionsb”cker.
r ost. Vad h
r du? - Jag har mosad mus.
Dra en norgehistoria p† en begravning.
Sl„ppa en fis i Fishuset
Pungtering
Kuk Lux Klan
Sillisoffansillisoffans
Bebistv†len gungar i takt med att en skallig idiot
sjunger en skitl†t
tatis
Njutanf”r Norden
Stark tandropare
V„rldens „ldsta kaffekaka byggdes
Grotersk sn„gubbe
Bau... sississississi
---
Batterister i klister
Eftersom trummor är ett av de instrument jag behärskar tar jag mig friheten att rubricera denna flashback med en ordvits. Inte fullt så lättsam var stämningen då batteriinsamlingstävlingen på mellanstadiet skulle gå av stapeln och min och en klasskamrats insats för att försöka generera medaljplats åt klassen å det bestämdaste underkändes. Ja, det här var ett i mängden av alla de miljökramarpräglade skolprojekt upprättade för att öka vår förståelse för allt ifrån hemsnickrade komposter till svanenmärkta mjukmedel. Att batterisortering var en lika naturlig del av allas vår uppfostran som Disneydags på lördagsmorgonen passerade tydligen initiativtagarna obemärkt förbi och själva formatet med en regelrätt tävling med ett tydligt definierat mål - att samla ihop flest batterier - ledde knappast till ökad miljömedvetenhet (ett ord som på 90-talet var högsta mode, jfr. dagens "klimatsmart" vilket indikerar på tydligt ändrat fokus) hos oss ungar. Med nyss nämnda batterisorteringskunskap i bakhuvudet tycktes denna tillställning snarare vidga perspektivet om det tänkta syftet till en mer svartvit kamp om pur seger - vi hade lika gärna kunnat tävla i vem som kunde samla ihop flest tallkottar vad oss anbekom.
Tanken var i grunden god såklart; vi skulle ge oss ut på gator och torg och ut i skog och mark för att samla in alla pensionerade batterier vi stötte på och på den ceremoniella finaldagen skulle samtliga klassers resultat vägas och vinnaren fick något i pris jag nu inte minns. Men som med de flesta projekt inbäddade i goda intentioner baktände tävlingen i samma stund som jag och en klasskamrat, som vi kallar S, skiftade fokus från själva insamlingsprocessen till den slutgiltiga invägningen. Om målet är att ens batterisäck skall väga mest (snarare än att rensa upp i naturen), vad ter sig då mer logiskt än att helt enkelt samla in flest batterier, oavsett ursprung? Jag minns för övrigt inte riktigt varför jag och S slog oss samman inför denna batterijakt; han var allmänt erkänd som en rätt jobbig typ men antagligen var det något i stil med att det ungefär samtidigt föll oss båda in att enbart naturens utbud av batterier näppeligen skulle ta oss upp på prispallen.
Vi hade nämligen kommit på en fullkomligt lysande idé - vi skulle länsa ortens batteriholkar på innehåll. Att ingen tänkt på det tidigare! Jag minns inte riktigt varför, möjligen var det å ena sidan allmänhetens misstänksamma ögon och/eller å andra sidan batteriholkarnas barnsäkra konstruktion som förhindrade obehörigt intrång, men vi siktade in oss på den lokala soptippens enorma batterilåda. På den här tiden var det outtalat fullt legitimt att fynda bland containrarna (en gång hittade jag en försvarlig samling gamla plåtleksaksbilar i en av dem vilka jag sedermera sålde med förtjänst) och ingen närvarande skulle misstänka två gossar på jakt efter rekvisita - de var ju själva potentiella spekulanter på utrangerade skottkärrehjul och hyllplan. Möjligen kunde det överdrivna intresset för batterilådan ha höjt en del frågetecken men ingen frågade. Dessutom vill jag minnas att jag själv tog på mig rollen som avledande element genom att lite förstrött rota igenom tippens övriga sortiment.
Jag vill minnas att vi åkte dit två gånger i batteriinsamlingssyfte allt som allt, och det var antagligen under räd nummer två vi kläckte ännu en lysande strategi som gick ut på att dryga ut säcken med bilbatterier - de är ju svintunga. Vi kommer vinna stort! Det visade sig dock vara ett av två fatala misstag som begicks; bilbatterier var inte legio fick vi reda på efterhand som lärarna tog stickprov på våra bedrifter. Det andra och största misstaget begicks dock av S som naturligtvis inte kunde hålla vår geniala taktik hemlig. Jag vidhåller nämligen till dags dato att planen var genial med tanke på tävlingsmomentet, och om han bara hållit käft (och om vi inte hade blivit carried away av bilbatterigreppet) är jag övertygad om att vår klass hade tagit hem spelet. Den misstänkt enorma mängd batterier överlag skulle möjligen kunnat ha förklarats med en sällan skådat hängivenhet och miljömedvetenhet. Kanske.
Efter att S med illa dold stolthet förkunnat vår batteriholksstrategi för valda delar av klassen, och den övriga icke-valda delen inklusive klassföreståndarna likaledes blivit upplysta, blev vi naturligt nog utskällda efter noter. Vi hade missuppfattat hela syftet, hette det, och vi kunde inte förstå varför. Var det inte meningen att vi skulle samla ihop flest batterier? Nå, vi visste väl egentligen om att vi gjort fel men åtminstone jag visste även om att om man medvetet tänkt göra fel skall man inte berätta det för någon utomstående, något som S uppenbarligen ännu inte lärt sig. Stränga förmaningar följde att efter skolan genast återföra den illegitima (och antagligen största) andelen batterier till dess ursprungsplats, inklusive samtliga bilbatterier.
Jag minns inte vilka omständigheter det var som förde vår återföringstripp via grusgångvägen som löpte parallellt med Runnabäcken, men däröver gick promenaden iallafall. Vid ett särskilt ställe sluttade det kraftigt nedåt från gångvägen ner mot bäcken och just där manifesterades min otur/klantighet i att jag tappade greppet om det bilbatteri jag för tillfället bar på och det tumlade nedför sluttningen och landade prydligt i bäcken. Med ett mellanstadiebarns överlägsna just-nu-logik tyckte vi båda tydligen att det bästa att göra där och då var att låta det ligga kvar. Inte heller detta kunde såklart S låta bli att upplysa omgivningen om nästa dag i skolan vilket fick till följd ännu en reprimand från lärarhåll, med slagsida mot undertecknad varandes den vid tillfället ansvarige batteribäraren som därmed ålades att bärga det halvdränkta bilbatteriet snarast möjligt.
På något sätt lyckades S gå segrande ur den här historien som den stora hjälten efter att ha hunnit före mig till platsen, hämtat upp batteriet och lämnat det på OK-macken i närheten (gissningsvis) och dagen efter inkasserat klassens beundran över den heroiska bragden. På köpet hade han lyckats söla ner sina byxor med batterisyra vilket bara beredde honom extra martyrpoäng medan jag de närmsta veckorna fick löpa gatlopp genom samstämmiga åthutningar som "Miljöförstörare!". Att S var en av initiativtagarna till såväl batteriholkstömningen som bilbatteristrategin tycktes gå alla helt förbi, liksom det faktum att han till skillnad från mig inte behärskade konsten att bära på ett bilbatteri utan att stjälpa ut dess innehåll på sina persedlar.
Framförallt två saker, båda typiska för mellanstadiementaliteten, ter sig väldigt tydliga i denna historia; en extremt kort attention span (den i beräkningarna icke medtagna bakgrunden till bilbatteriincidenten under klassens unisona fördömande av undertecknad) och en oförmåga att hålla tyst (S's helt ofiltrerade skrävlande om vår plan), vilket i förlängningen går att spåra fram till en tredje, för mig lika typisk som irriterande, tendens, nämligen att jag alltid tycktes åka dit även när jag bara var delvis skyldig. Detta föranledde med tiden en strävan att alltid försöka dra med så många andra som möjligt i skiten när mina tilltag uppmärksammades från auktoritetshåll.
Och tävlingen? Ja, vi vann som sagt inte. Jag har för mig att det var D-klassen som gjorde det. Knappast att någon där skulle kommit på en så utstuderad metod som vi. Jönsar.
Tanken var i grunden god såklart; vi skulle ge oss ut på gator och torg och ut i skog och mark för att samla in alla pensionerade batterier vi stötte på och på den ceremoniella finaldagen skulle samtliga klassers resultat vägas och vinnaren fick något i pris jag nu inte minns. Men som med de flesta projekt inbäddade i goda intentioner baktände tävlingen i samma stund som jag och en klasskamrat, som vi kallar S, skiftade fokus från själva insamlingsprocessen till den slutgiltiga invägningen. Om målet är att ens batterisäck skall väga mest (snarare än att rensa upp i naturen), vad ter sig då mer logiskt än att helt enkelt samla in flest batterier, oavsett ursprung? Jag minns för övrigt inte riktigt varför jag och S slog oss samman inför denna batterijakt; han var allmänt erkänd som en rätt jobbig typ men antagligen var det något i stil med att det ungefär samtidigt föll oss båda in att enbart naturens utbud av batterier näppeligen skulle ta oss upp på prispallen.
Vi hade nämligen kommit på en fullkomligt lysande idé - vi skulle länsa ortens batteriholkar på innehåll. Att ingen tänkt på det tidigare! Jag minns inte riktigt varför, möjligen var det å ena sidan allmänhetens misstänksamma ögon och/eller å andra sidan batteriholkarnas barnsäkra konstruktion som förhindrade obehörigt intrång, men vi siktade in oss på den lokala soptippens enorma batterilåda. På den här tiden var det outtalat fullt legitimt att fynda bland containrarna (en gång hittade jag en försvarlig samling gamla plåtleksaksbilar i en av dem vilka jag sedermera sålde med förtjänst) och ingen närvarande skulle misstänka två gossar på jakt efter rekvisita - de var ju själva potentiella spekulanter på utrangerade skottkärrehjul och hyllplan. Möjligen kunde det överdrivna intresset för batterilådan ha höjt en del frågetecken men ingen frågade. Dessutom vill jag minnas att jag själv tog på mig rollen som avledande element genom att lite förstrött rota igenom tippens övriga sortiment.
Jag vill minnas att vi åkte dit två gånger i batteriinsamlingssyfte allt som allt, och det var antagligen under räd nummer två vi kläckte ännu en lysande strategi som gick ut på att dryga ut säcken med bilbatterier - de är ju svintunga. Vi kommer vinna stort! Det visade sig dock vara ett av två fatala misstag som begicks; bilbatterier var inte legio fick vi reda på efterhand som lärarna tog stickprov på våra bedrifter. Det andra och största misstaget begicks dock av S som naturligtvis inte kunde hålla vår geniala taktik hemlig. Jag vidhåller nämligen till dags dato att planen var genial med tanke på tävlingsmomentet, och om han bara hållit käft (och om vi inte hade blivit carried away av bilbatterigreppet) är jag övertygad om att vår klass hade tagit hem spelet. Den misstänkt enorma mängd batterier överlag skulle möjligen kunnat ha förklarats med en sällan skådat hängivenhet och miljömedvetenhet. Kanske.
Efter att S med illa dold stolthet förkunnat vår batteriholksstrategi för valda delar av klassen, och den övriga icke-valda delen inklusive klassföreståndarna likaledes blivit upplysta, blev vi naturligt nog utskällda efter noter. Vi hade missuppfattat hela syftet, hette det, och vi kunde inte förstå varför. Var det inte meningen att vi skulle samla ihop flest batterier? Nå, vi visste väl egentligen om att vi gjort fel men åtminstone jag visste även om att om man medvetet tänkt göra fel skall man inte berätta det för någon utomstående, något som S uppenbarligen ännu inte lärt sig. Stränga förmaningar följde att efter skolan genast återföra den illegitima (och antagligen största) andelen batterier till dess ursprungsplats, inklusive samtliga bilbatterier.
Jag minns inte vilka omständigheter det var som förde vår återföringstripp via grusgångvägen som löpte parallellt med Runnabäcken, men däröver gick promenaden iallafall. Vid ett särskilt ställe sluttade det kraftigt nedåt från gångvägen ner mot bäcken och just där manifesterades min otur/klantighet i att jag tappade greppet om det bilbatteri jag för tillfället bar på och det tumlade nedför sluttningen och landade prydligt i bäcken. Med ett mellanstadiebarns överlägsna just-nu-logik tyckte vi båda tydligen att det bästa att göra där och då var att låta det ligga kvar. Inte heller detta kunde såklart S låta bli att upplysa omgivningen om nästa dag i skolan vilket fick till följd ännu en reprimand från lärarhåll, med slagsida mot undertecknad varandes den vid tillfället ansvarige batteribäraren som därmed ålades att bärga det halvdränkta bilbatteriet snarast möjligt.
På något sätt lyckades S gå segrande ur den här historien som den stora hjälten efter att ha hunnit före mig till platsen, hämtat upp batteriet och lämnat det på OK-macken i närheten (gissningsvis) och dagen efter inkasserat klassens beundran över den heroiska bragden. På köpet hade han lyckats söla ner sina byxor med batterisyra vilket bara beredde honom extra martyrpoäng medan jag de närmsta veckorna fick löpa gatlopp genom samstämmiga åthutningar som "Miljöförstörare!". Att S var en av initiativtagarna till såväl batteriholkstömningen som bilbatteristrategin tycktes gå alla helt förbi, liksom det faktum att han till skillnad från mig inte behärskade konsten att bära på ett bilbatteri utan att stjälpa ut dess innehåll på sina persedlar.
Framförallt två saker, båda typiska för mellanstadiementaliteten, ter sig väldigt tydliga i denna historia; en extremt kort attention span (den i beräkningarna icke medtagna bakgrunden till bilbatteriincidenten under klassens unisona fördömande av undertecknad) och en oförmåga att hålla tyst (S's helt ofiltrerade skrävlande om vår plan), vilket i förlängningen går att spåra fram till en tredje, för mig lika typisk som irriterande, tendens, nämligen att jag alltid tycktes åka dit även när jag bara var delvis skyldig. Detta föranledde med tiden en strävan att alltid försöka dra med så många andra som möjligt i skiten när mina tilltag uppmärksammades från auktoritetshåll.
Och tävlingen? Ja, vi vann som sagt inte. Jag har för mig att det var D-klassen som gjorde det. Knappast att någon där skulle kommit på en så utstuderad metod som vi. Jönsar.
lördag, februari 14, 2009
Förbjuden frukt
Först och främst, angående rubriken: "Frukt är godis" heter det ju, och i så fall måste ju godis vara frukt. Det är ganska viktigt att vi reder ut det på en gång för att undvika förvirring; detta skriftliga erkännande kretsar nämligen kring en bedagad godisautomat som under dunkla omständigheter systematiskt länsades på innehåll och då detta skedde för 10 år sedan inser jag att tiden är mogen att förtälja sanningen kring denna historia. Jag var nämligen där. (Preskriberingstiden för godisautomatslänseri är 10 år. Har jag hört).
Första halvan av härvan, och den kanske mest dråpliga utifrån sett, är den officiella versionen. Den som noterats i historieböckerna (min och en kamrats interna listor över dumheter vi och andra begått och erfarit genom åren) och den som under min resterande gymnasietid ständigt gjorde sig påmind varje gång jag återfann ett tillstukat färgburkshandtag i min datorväska. Det var nämligen detta verktyg som låg till grund för det dåd jag förvisso var inventor och initiativtagare till, men långt ifrån den ende att vara skyldig till. Det är viktigt att göra klart att flera andra, inga namn nämnda, tog efter mitt handtagstrick.
Godisautomaten i fråga var av äldre snitt, vilket innebar att snasket låg i rader innanför ett fönster i varsin spiral som roterade ett varv för varje knapptryck och därmed knuffade fram det ner i upphämtningsfacket. Den stod i det helt nyligen (våren 1999) inrättade (och halvfärdiga, vilket kom att ha en avgörande betydelse för denna historia) uppehållsrummet inrymt i källaren i en av lektionsbyggnaderna på Ulvesundsgymnasiet. Längst upp i samma byggnad hade vi tyska vilket gjorde uppehållsrummet alldeles ypperligt att tillbringa den alldeles för långa håltimmen (det hette inte rast längre på gymnasiet av någon anledning) i då lektionen bara var ett hiss-åk bort. Det var inrett med några slitna möbler, tummade tidningar och nämnda automat ditplacerad av en gubbe som tidigare haft den ståendes på ett fängelse där den enligt utsago aldrig någonsin blivit utsatt för någon som helst åverkan. De övriga rummen i källaren var dock helt urblåsta och möjligen var tanken att utöka uppehållsrummet till hela våningen för de var belamrade med täckpapp och färgburkar med vilka vi skulle komma att göra denne gubbe väldigt besviken.
Godisautomaten på bilden har inget med godisautomaten i texten att göra.
---
Under en av dessa ändlösa pre-tyska-håltimmar skulle jag investera i lite snask och valet föll på en Tom's chokladkaka med crisp som gick lös på 7 kronor, vilket får anses vara prisvärt för 1999 års penningvärde. Problemet var bara att automaten vägrade vrida på spiralen trots den erlagda summan, till mina skadeglada kamraters stora förtjusning. Teknist som man var kunde man såklart inte låta sig besegras av en simpel maskin och efter lite funderingar kring automatens ganska obsoleta konstruktion och färgburkshandtagens utformning räknade jag ut att man borde kunna stuka till den grova ståltråden handtagen utgjordes av och via luckan i nederkant kroka tag i spiralen, dra ut den och därmed låta godiset längst fram falla ned. Det visade sig vara ett sällsynt vackert exempel på teori som helt friktionsfritt korrelerar med praktik, ty det gick så bra att lirka ned min ärligt betalade Tom's att jag, av min hejaklack inte alltför svårövertalad, fortsatte med att förse även dessa två herrar med snask från två närliggande spiralrader. Men sen fick det vara bra - jag ville ju inte framstå som någon skurk. Men det viktigaste var kanske ändå den symboliska segern över teknologin. Människa - maskin: 1-0.
Här kunde det - och skulle det - ha slutat, men ryktet om min ingenjörskonst spred sig som en löpeld i kretsen med start redan under den fortsatta eftermiddagen och påföljande dag började beställningarna hagla över mig i uppehållsrummet. Jag kände mig naturligtvis smickrad men samtidigt moraliskt kluven. Inte bara var det stöld från nämnda gubbe, det innebar även att mer rättskaffens godisspekulanter stoppade in sitt surt förvärvade studiebidrag och tryckte på knappen enbart för att finna att spiralen roterade ett varv utan att släppa ner något godis - det hade ju jag redan lirkat ned helt gratis. Jag kände att det fick vara bra så helt enkelt - jag ville ju inte bli stämplad som klassens svarta får bara för att jag rättmätigt krävt automaten på det motsvarande värdet av 7 kronor. Jag var ju snarast ett offer för samhällets otillförlitliga teknologiska hegemoni, och det var ju inte jag som lämnat färgburkarna inom räckhåll för knipsluga naturvetarelever.
Tyvärr föll det sig så att jag ofrivilligt fick ett antal lärjungar på halsen, folk som efter min utförliga beskrivning anammat färgburkhandtagsmetoden och systematiskt rensat alla längst-fram-rader inom räckhåll vars konsekvenser snart kom till allmän kännedom. Jag minns hur elevrådsrepresentanterna sammankallade klassen för att berätta om den fruktansvärda brottsvåg (åtminstone lät det så på deras anförande) som härjat i uppehållsrummet och de kunde inte förstå hur någon kunde göra något sådant och gubben var så besviken och alla var så ledsna över hur spiralerna en efter en snurrade fram men inget godis trillade ned och det var så eländigt och sorgligt och ofattbart hur detta kunde ske här av alla ställen!
Samvetstyngd av det pathosladdade anförandet (eller snarare brydd över att vissa där i klassrummet faktiskt bevittnat mitt inledande dåd och därmed mycket väl skulle kunna läcka information under mindre lojala omständigheter; färgburkshandtagsmetoden hade ju tydligen kommit till kännedom för elevrådsnomenklaturan) beslöt jag mig i ett svagare ögonblick att bakom kulisserna medge min skuld men samtidigt å det bestämdaste inflika hur jag bara var en i raden av uppehållsrumsdissidenter. Det hade tydligen även förekommit ett visst mått av vandalism, något som jag och mina gelikar helt ärligt var helt frikopplade från men vi hade såklart teorier kring det mindre nogräknade IV-gänget. Jag lyckades dock tvaga mitt samvete utåt genom att hjälpa till med att städa upp där nere i källaren en morgon (vilket var en mindre seger för egen del då jag som bonus slapp den morgonens tyskalektion - hade vi bara tyska på gymnasiet i ettan?) och här slutar den officiella versionen, bortsett från en sammanfattande notis i tidigare nämnda lista över dumheter samt det i datorväskan kvarglömda verktyget.
---
Det finns dock en fortsättning som fram till nu varit känd för endast tre nu levande människor. Det här var alltså under våren vilket innebar att sommarlovet var nära förestående. Uppehållsrummet levde kvar terminen ut och under denna tid hade en annan kamrat, vi kan kalla honom R, utforskat möjligheten att låta källaringången förbli omärkbart olåst, medelst intryckt låskolv. Detta visade sig vara till vår fördel då vi strax efter terminsslutet spekulerade i hur coolt det vore att ta sig in i uppehållsrummet samt att det dessutom vore fullt möjligt, givet R's måhända obetingade förberedelser. Jag minns att jag precis hade inhandlat Doors' Morrison Hotel vilket definierade ett mentalt soundtrack för undertecknad under den ljumma kväll som jag, R och en tredje kamrat vi kan kalla O, bestämde oss för att omsätta intagningsförsöket i praktiken.
Det spekulerades, naturligt nog, mycket kring rörelsedetektorer och tysta larm och den bindgalne vaktmästaren (som visserligen säkert var på sommarlov som alla andra, men blotta tanken på hans reaktion när tre fjuniga ettor stammande försöker synkronisera en legitim förklaring till varför de befinner sig i en kolmörk källare på skolan en junikväll, var väl värd att ta med i beräkningarna) när vi vägde risker mot den uppenbara fördelen - a lifetime supply of assorted candy (eller ett par månader iallafall). Jag vill minnas att vi tilldelade varandra olika roller i försöket och min var antagligen något i stil med spanare utåt då jag för tillfället drogs med en stukad fot efter att oförsiktigt rest mig upp på ett totaldomnat ben. (Något jag blev uppmärksammad för av klassens lustigkurrar - you'd soon be aware of who's ruling this town!) När mörkret lade sig över nejden smög vi genom skogsdungarna vid skolområdet - det var fortfarande enormt spännande att smyga såsom en medveten åtgärd att inte bli upptäckt och därmed risken att bli det - och jag haltade fram, nynnade på Land ho! och började fundera över flyktmöjligheterna med min stukade fot. Det kanske inte var helt genomtänkt trots allt? Och tänk om det genomsunkiga och halvfärdiga uppehållsrummet inhysandes en skitig soffa faktiskt var larmat? Rättssak? Ungdomsanstalt? Vaktmästarens brutna utskällning? Konsekvenserna kunde bli förödande.
Men vi var ett team och vi tog oss in genom den preparerade källardörren och insåg ganska snart att vi var tämligen ensamma på platsen och det idiotiska i att ens tro att någon ville larma denna vandaliserade bunker. Nu var det bara vi och det penselmålade bruna plåtschabraket. R hade nämligen räknat ut att glasskivan framtill borde gå att lyfta ur sin fals vilket skulle blotta hela det uppdukade godisutbudet. Och det var det vi gjorde. Teori och praktik sammanföll ännu en gång! Människa - maskin: 2-0! Med glasskivan ur vägen formligen öste vi ner hela automatens innehåll ned i den medhavda väskan, hela tiden med en puls på 220 och hela tiden med tankar om larm och vaktmästare och rättspsyk och dödsstraff farandes genom skallen med ljusets hastighet. Flera hundra, kanske tusen, kronors worth of candy rakt ner i väskan! Och sen ut och bort och iväg, fort som fan och jag lade säkert en veckas läkningstid till min stackars fot när vi plöjde genom dungarna och över Söders Gärde påväg hem till undertecknad.
Väl inne i mitt rum började vi broderligt fördela fyndet som vi levde gott på en hel sommar. Jag hade redan avböjt all form av lakrits och tilldelades följaktligen mer choklad istället. Jag kommer särskilt ihåg mitt första möte med Yankee-bars, vilket egentligen bara var en variant av Mars men det amerikanskklingande namnet medförde en exotisk nyans som möjligen blåste upp hela denna kupp till världsomspännande proportioner, åtminstone i mitt huvud. Vi var badass, and noone would ever know! Vi kom överens om att aldrig berätta det här för någon och det gjordes nog aldrig heller. Kamratskap var det också, ja!
Hela kuppen fick väntade konsekvenser efter sommarlovet när terminen började; uppehållsrummet var nedstängt och kom aldrig mer att stå till vårt förfogande. Vi (jag, R och O) hade hört att de nyanlända ettorna, vid tillfället en snudd på ökänd årskull rötägg (i kontrast till vår som gick till historien som en av de mest skötsamma, iallafall på högstadiet), ägnat sig åt att inleda terminen med omfattande förstörelse av det som var kvar av rummets inventarier. Därtill hade de tydligen också tömt godisautomaten totalt, iallafall kunde det lika gärna varit de, och de verkade heller inte nämnvärt brydda utan snarast smått nöjda över att ha spätt på sitt redan nerskitade värstingrykte med ännu en prick i protokollet. Föga anade någon, jag upprepar någon, utomstående vilka det var som verkligen tog hem spelet! Bevismaterialet är sedan länge makulerat, och gott var det också.
(Självklart är allt ovanstående fiktion och alla överensstämmelser med verkligheten är rena tillfälligheter).
Första halvan av härvan, och den kanske mest dråpliga utifrån sett, är den officiella versionen. Den som noterats i historieböckerna (min och en kamrats interna listor över dumheter vi och andra begått och erfarit genom åren) och den som under min resterande gymnasietid ständigt gjorde sig påmind varje gång jag återfann ett tillstukat färgburkshandtag i min datorväska. Det var nämligen detta verktyg som låg till grund för det dåd jag förvisso var inventor och initiativtagare till, men långt ifrån den ende att vara skyldig till. Det är viktigt att göra klart att flera andra, inga namn nämnda, tog efter mitt handtagstrick.
Godisautomaten i fråga var av äldre snitt, vilket innebar att snasket låg i rader innanför ett fönster i varsin spiral som roterade ett varv för varje knapptryck och därmed knuffade fram det ner i upphämtningsfacket. Den stod i det helt nyligen (våren 1999) inrättade (och halvfärdiga, vilket kom att ha en avgörande betydelse för denna historia) uppehållsrummet inrymt i källaren i en av lektionsbyggnaderna på Ulvesundsgymnasiet. Längst upp i samma byggnad hade vi tyska vilket gjorde uppehållsrummet alldeles ypperligt att tillbringa den alldeles för långa håltimmen (det hette inte rast längre på gymnasiet av någon anledning) i då lektionen bara var ett hiss-åk bort. Det var inrett med några slitna möbler, tummade tidningar och nämnda automat ditplacerad av en gubbe som tidigare haft den ståendes på ett fängelse där den enligt utsago aldrig någonsin blivit utsatt för någon som helst åverkan. De övriga rummen i källaren var dock helt urblåsta och möjligen var tanken att utöka uppehållsrummet till hela våningen för de var belamrade med täckpapp och färgburkar med vilka vi skulle komma att göra denne gubbe väldigt besviken.
Godisautomaten på bilden har inget med godisautomaten i texten att göra.Under en av dessa ändlösa pre-tyska-håltimmar skulle jag investera i lite snask och valet föll på en Tom's chokladkaka med crisp som gick lös på 7 kronor, vilket får anses vara prisvärt för 1999 års penningvärde. Problemet var bara att automaten vägrade vrida på spiralen trots den erlagda summan, till mina skadeglada kamraters stora förtjusning. Teknist som man var kunde man såklart inte låta sig besegras av en simpel maskin och efter lite funderingar kring automatens ganska obsoleta konstruktion och färgburkshandtagens utformning räknade jag ut att man borde kunna stuka till den grova ståltråden handtagen utgjordes av och via luckan i nederkant kroka tag i spiralen, dra ut den och därmed låta godiset längst fram falla ned. Det visade sig vara ett sällsynt vackert exempel på teori som helt friktionsfritt korrelerar med praktik, ty det gick så bra att lirka ned min ärligt betalade Tom's att jag, av min hejaklack inte alltför svårövertalad, fortsatte med att förse även dessa två herrar med snask från två närliggande spiralrader. Men sen fick det vara bra - jag ville ju inte framstå som någon skurk. Men det viktigaste var kanske ändå den symboliska segern över teknologin. Människa - maskin: 1-0.
Här kunde det - och skulle det - ha slutat, men ryktet om min ingenjörskonst spred sig som en löpeld i kretsen med start redan under den fortsatta eftermiddagen och påföljande dag började beställningarna hagla över mig i uppehållsrummet. Jag kände mig naturligtvis smickrad men samtidigt moraliskt kluven. Inte bara var det stöld från nämnda gubbe, det innebar även att mer rättskaffens godisspekulanter stoppade in sitt surt förvärvade studiebidrag och tryckte på knappen enbart för att finna att spiralen roterade ett varv utan att släppa ner något godis - det hade ju jag redan lirkat ned helt gratis. Jag kände att det fick vara bra så helt enkelt - jag ville ju inte bli stämplad som klassens svarta får bara för att jag rättmätigt krävt automaten på det motsvarande värdet av 7 kronor. Jag var ju snarast ett offer för samhällets otillförlitliga teknologiska hegemoni, och det var ju inte jag som lämnat färgburkarna inom räckhåll för knipsluga naturvetarelever.
Tyvärr föll det sig så att jag ofrivilligt fick ett antal lärjungar på halsen, folk som efter min utförliga beskrivning anammat färgburkhandtagsmetoden och systematiskt rensat alla längst-fram-rader inom räckhåll vars konsekvenser snart kom till allmän kännedom. Jag minns hur elevrådsrepresentanterna sammankallade klassen för att berätta om den fruktansvärda brottsvåg (åtminstone lät det så på deras anförande) som härjat i uppehållsrummet och de kunde inte förstå hur någon kunde göra något sådant och gubben var så besviken och alla var så ledsna över hur spiralerna en efter en snurrade fram men inget godis trillade ned och det var så eländigt och sorgligt och ofattbart hur detta kunde ske här av alla ställen!
Samvetstyngd av det pathosladdade anförandet (eller snarare brydd över att vissa där i klassrummet faktiskt bevittnat mitt inledande dåd och därmed mycket väl skulle kunna läcka information under mindre lojala omständigheter; färgburkshandtagsmetoden hade ju tydligen kommit till kännedom för elevrådsnomenklaturan) beslöt jag mig i ett svagare ögonblick att bakom kulisserna medge min skuld men samtidigt å det bestämdaste inflika hur jag bara var en i raden av uppehållsrumsdissidenter. Det hade tydligen även förekommit ett visst mått av vandalism, något som jag och mina gelikar helt ärligt var helt frikopplade från men vi hade såklart teorier kring det mindre nogräknade IV-gänget. Jag lyckades dock tvaga mitt samvete utåt genom att hjälpa till med att städa upp där nere i källaren en morgon (vilket var en mindre seger för egen del då jag som bonus slapp den morgonens tyskalektion - hade vi bara tyska på gymnasiet i ettan?) och här slutar den officiella versionen, bortsett från en sammanfattande notis i tidigare nämnda lista över dumheter samt det i datorväskan kvarglömda verktyget.
---
Det finns dock en fortsättning som fram till nu varit känd för endast tre nu levande människor. Det här var alltså under våren vilket innebar att sommarlovet var nära förestående. Uppehållsrummet levde kvar terminen ut och under denna tid hade en annan kamrat, vi kan kalla honom R, utforskat möjligheten att låta källaringången förbli omärkbart olåst, medelst intryckt låskolv. Detta visade sig vara till vår fördel då vi strax efter terminsslutet spekulerade i hur coolt det vore att ta sig in i uppehållsrummet samt att det dessutom vore fullt möjligt, givet R's måhända obetingade förberedelser. Jag minns att jag precis hade inhandlat Doors' Morrison Hotel vilket definierade ett mentalt soundtrack för undertecknad under den ljumma kväll som jag, R och en tredje kamrat vi kan kalla O, bestämde oss för att omsätta intagningsförsöket i praktiken.
Det spekulerades, naturligt nog, mycket kring rörelsedetektorer och tysta larm och den bindgalne vaktmästaren (som visserligen säkert var på sommarlov som alla andra, men blotta tanken på hans reaktion när tre fjuniga ettor stammande försöker synkronisera en legitim förklaring till varför de befinner sig i en kolmörk källare på skolan en junikväll, var väl värd att ta med i beräkningarna) när vi vägde risker mot den uppenbara fördelen - a lifetime supply of assorted candy (eller ett par månader iallafall). Jag vill minnas att vi tilldelade varandra olika roller i försöket och min var antagligen något i stil med spanare utåt då jag för tillfället drogs med en stukad fot efter att oförsiktigt rest mig upp på ett totaldomnat ben. (Något jag blev uppmärksammad för av klassens lustigkurrar - you'd soon be aware of who's ruling this town!) När mörkret lade sig över nejden smög vi genom skogsdungarna vid skolområdet - det var fortfarande enormt spännande att smyga såsom en medveten åtgärd att inte bli upptäckt och därmed risken att bli det - och jag haltade fram, nynnade på Land ho! och började fundera över flyktmöjligheterna med min stukade fot. Det kanske inte var helt genomtänkt trots allt? Och tänk om det genomsunkiga och halvfärdiga uppehållsrummet inhysandes en skitig soffa faktiskt var larmat? Rättssak? Ungdomsanstalt? Vaktmästarens brutna utskällning? Konsekvenserna kunde bli förödande.
Men vi var ett team och vi tog oss in genom den preparerade källardörren och insåg ganska snart att vi var tämligen ensamma på platsen och det idiotiska i att ens tro att någon ville larma denna vandaliserade bunker. Nu var det bara vi och det penselmålade bruna plåtschabraket. R hade nämligen räknat ut att glasskivan framtill borde gå att lyfta ur sin fals vilket skulle blotta hela det uppdukade godisutbudet. Och det var det vi gjorde. Teori och praktik sammanföll ännu en gång! Människa - maskin: 2-0! Med glasskivan ur vägen formligen öste vi ner hela automatens innehåll ned i den medhavda väskan, hela tiden med en puls på 220 och hela tiden med tankar om larm och vaktmästare och rättspsyk och dödsstraff farandes genom skallen med ljusets hastighet. Flera hundra, kanske tusen, kronors worth of candy rakt ner i väskan! Och sen ut och bort och iväg, fort som fan och jag lade säkert en veckas läkningstid till min stackars fot när vi plöjde genom dungarna och över Söders Gärde påväg hem till undertecknad.
Väl inne i mitt rum började vi broderligt fördela fyndet som vi levde gott på en hel sommar. Jag hade redan avböjt all form av lakrits och tilldelades följaktligen mer choklad istället. Jag kommer särskilt ihåg mitt första möte med Yankee-bars, vilket egentligen bara var en variant av Mars men det amerikanskklingande namnet medförde en exotisk nyans som möjligen blåste upp hela denna kupp till världsomspännande proportioner, åtminstone i mitt huvud. Vi var badass, and noone would ever know! Vi kom överens om att aldrig berätta det här för någon och det gjordes nog aldrig heller. Kamratskap var det också, ja!
Hela kuppen fick väntade konsekvenser efter sommarlovet när terminen började; uppehållsrummet var nedstängt och kom aldrig mer att stå till vårt förfogande. Vi (jag, R och O) hade hört att de nyanlända ettorna, vid tillfället en snudd på ökänd årskull rötägg (i kontrast till vår som gick till historien som en av de mest skötsamma, iallafall på högstadiet), ägnat sig åt att inleda terminen med omfattande förstörelse av det som var kvar av rummets inventarier. Därtill hade de tydligen också tömt godisautomaten totalt, iallafall kunde det lika gärna varit de, och de verkade heller inte nämnvärt brydda utan snarast smått nöjda över att ha spätt på sitt redan nerskitade värstingrykte med ännu en prick i protokollet. Föga anade någon, jag upprepar någon, utomstående vilka det var som verkligen tog hem spelet! Bevismaterialet är sedan länge makulerat, och gott var det också.
(Självklart är allt ovanstående fiktion och alla överensstämmelser med verkligheten är rena tillfälligheter).
torsdag, februari 12, 2009
Wednesday afternoon - time for headlines!
Känner mig lite som Jay Leno när han läser upp tokiga tidningsnotiser men man måste ju bara fråga sig vad tidningen Studentliv tänkte när de publicerade denna illustration på sidan 44:
Var det verkligen ingen som reagerade? Ville illustratören se hur nära han kunde gå? Ges tidningen ut av eugenikromantiserande arier? Eller har de bara en djävligt bra humor? Jag vet vad jag hoppas på iallafall.
Eller kanske inte. Ofrivillig humor är snäppet roligare.
Var det verkligen ingen som reagerade? Ville illustratören se hur nära han kunde gå? Ges tidningen ut av eugenikromantiserande arier? Eller har de bara en djävligt bra humor? Jag vet vad jag hoppas på iallafall.
Eller kanske inte. Ofrivillig humor är snäppet roligare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
