tisdag, januari 19, 2010

Puch it!

Jag tillhör antagligen den sista definierbara generationen som vid 15-strecket tog sig fram på den gamla skolans mopeder, de där som fick gå 30 km/h, ha en hästkraft och endast krävde en trafikförsäkring på en hundring per år. Detta innebar i sig att jag och mina gelikar avslutade en historisk epok - mopedkultur. Och kom förbanne mig inte och hävda att den lever vidare med de körkortstyngda elvisparna dagens pubertetsyngel förpestar cykelbanorna med. Mopedkultur är ett paraplybegrepp definierat av nyckelord som "femhalva", "plugg", "dreva" och "jacka". (Det slog mig precis att den största andelen mopedkulturella vokabulär i någon mening rörde trimningsprocesser, vilket förvisso inte är speciellt oväntat men samtidigt lite komiskt).

En sak är iallafall säker; det talades mer än det meckades och det meckades mer än eventuella resultat lät påvisa. Själva bekräftelsen på ens förmåga att tänja på 50-kubikarens prestationsmöjligheter var minst lika viktig som att faktiskt kunna lägga till ett par extra kilometer i timmen på trotjänarens prestanda. Det är dock en sådan sak man inte inser förrän såhär i efterhand, men nog spenderade man mer tid i garaget i goda vänners lag än ensam hemma på gårdsplanen, iallafall när det gällde potenshöjande åtgärder. Värst var kanske en polares Yamaha FS-1 som gick att elda upp i nästintill landsvägsfart vilket efter sisådär ett års ägandeskap visade sig vara till stor del avhängigt en 60-kubikscylinder, något polaren alltså varit helt ovetandes om under alla dessa föreläsningar implicit baserade på moppens förträfflighet.

Själv var jag aldrig speciellt brydd över de begränsade fartresurserna på min egen pjäs, en Puch Alabama från 1968 vars stora behållning enligt mig själv snarare var den skoterliknande estetiken och den enorma pakethållaren. Jag hade efter många timmars tummande bland Classic Motor-annonser under "MC & Mopeder säljes" givit mig fan på att jag skulle ha just en Alabama, eller DS50 som var den egentliga beteckningen på modellen som likt alla andra Puchar just i Sverige blivit benämnd enligt delstatsnomenklaturen. 2900 kronor senare blev jag då till slut ägare till en visserligen ganska risig men ändock fullt brukbar Puch (Posch, Puck, beroende på dialektala förutsättningar) som sällan lämnade mig sysslolös. Inte så att den gick sönder speciellt ofta, det var mer min strävan att komma den in på livet som ledde till oräkneliga isärtagningar av allt som överhuvudtaget gick att ta isär och det är möjligt att de gånger den faktiskt pajade på riktigt var avhängiga någon av alla dessa okynnesdemonteringar. Det spelar för övrigt ingen roll då haverier alltid är att betrakta som nederlag; antingen är kvaliteten själv undermålig vilket pekar på ett omdömeslöst val av fordon, eller så är ens servicemässiga kunskaper undermåliga, alternativt ens klåfingrar för långa, vilket dock fortfarande pekar på en omdömeslöshet värd att hånas för.


Framskärmen var sprucken och lagad medelst popnit vilket jag försökte snygga till med spackel och vit grundfärg, som jag därmed tyckte passade bra till att fräscha upp även övriga vita plastdetaljer med. (Alldeles i jämnhöjd med införskaffandet av denna burk vita grundfärg hade någon, till dags dato ännu okänd, dissident försett stoppskylten vid korsningen utanför oss med två prickar vilket renderade det smått komiska "STÖP" likväl som en likaledes smått komisk anklagelse att jag var upphovsmannen till detta busstreck tack vare mitt vitagrundfärgsinnehav). Sadeln var inte heller jättehel i framändad vilket jag uppenbarligen ansåg packtejp vara den ultimata lösningen på. Men värst var ändå de kopiösa mängder glasfiberspackel jag applicerade på karossen (de ymniga plåtytorna på denna Puch's enda mopedskoter tänjde på rambegreppet så till den milda grad) för att sedan måla över med OK's mörkblåa sprayfärg. Midnattsblå hette det i originalbroschyren, matt Hammarplastblå var nog närmare sanningen efter mina sessioner i förrådet vars golv fortfarande är täckt av en impressionistisk färgdimma. Den söta sega gubbar-aktiga lukten av den slutligen påförda klarlacken kryddar minnet av mina åtminstone två mer ambitiösa restaureringar av nämnda snitt i detta förråd, ackompanjerat av ett blandband bestående av halva The Who Sell Out och nästan hela Oasis - Be Here Now, digestive bars och ljuva minnen av dåtidens school crushes. Jag såg mig själv som inte bara en gitarrskillad (nåja) popare utan även som en handyman och helt klart ett kap för vilken småalternativ flicka som helst. I verkligheten buntades jag antagligen ihop med det vagt definierade nördgänget dock.

Vadå? Jag, nörd?

Möjligen lever denna dikotomi mellan självupplevd förträfflighet och utstrålande nördighet kvar i någon mening...

Hur som helst, Puchen var förträfflig trots de uppenbara skavankerna och trots att jag sedermera fick nödlaga kicken med spännband efter att returfjädern gått av. Det jag är mest imponerad av än idag måste ändå vara det spruckna och limmade insuget på cylindern. Jo, så här var det: Jag och en kamrat (han med FS1:an) hade upprepade gånger försökt avlägsna den legendariska pluggen i insugskanalen och gradvis kommit fram till att denne vår ärkenemesis var fastkilad och fixerad med en bastant svetsfog. Vi kom slutligen fram till att lösningen antagligen skulle stå att finna i anslutning till en annan kamrat som bodde ute på landet och hade hela gården full av cykelvrak och garaget fullt av mopedvrak. Det som inte kunde repareras där ute kunde inte repareras alls och minsann skulle inte hans fars lika rättframma som bondfinurliga approach till problemet råda bot på dilemmat. En hemgjord anordning baserad på en gängad stång och en slaghammare fick för all del bort den envisa pluggen en gång för alla men den nyss nämnda svetsfogen såg till att halva insuget gjorde den sällskap. Sådärja, det var den cylindern. Men mekargurun (just då i varje fall) tog helt enkelt och kapade loss pluggen från insugsbiten och limmade tillbaks den senare med superlim och det mest fantastiska här är att det höll allt sedan dess. Att den spruckit precis radiellt med ena gänghålet spelade ingen roll skulle det visa sig.

Jag är inte säker på om det finns någon sensmoral med den anekdoten, möjligen att OK's superlim är bra (uppenbarligen köpte man allt på OK på den tiden). En sak är jag dock helt övertygad om, och det är att det var ofantligt mycket enklare att vara 15 än 27 på många vis.

Och Puchen? Den sålde jag till ett par snubbar som kom långväga nerifrån och hämtade den en dag i mitten av inget speciellt ett par år senare. Bland det dummaste jag gjort.

Long distance runaround

Världen krymper ju äldre man blir. Faktiskt! Jag minns ännu när jag varandes nyinflyttad spoling på 7 år uppfattade världens bortre gräns ungefär där kvarteret tog slut. Jag minns även hur jag mycket snart skulle tvingas flytta denna gräns ytterligare några hundra meter bortåt då skolstarten närmade sig. (Precis som jag minns hur jag natten innan första skoldagen låg i sängen och tänkte på hur sötebrödsdagarna, som definierades av att inte behöva göra ett skit på dagarna, nu var till ända för lång tid framöver. Föga anade jag att jag ännu nästan 20 år efteråt fortfarande skulle vara fjättrad vid denna fritidsdödande institution, but once again I digress).

Tillbaks till Magasingatan; Världen kretsade under mycket lång tid kring den plats man hade sin säng och sina leksaksbilar förvarade och avståndet till alla andra platser var relativt den. När lågstadiet var till ända hade man visserligen bekantat sig med stora delar av det område som definierades av en radie av sisådär en kilometer från hemmet, vilket innefattade såväl skola som sporthallen där man piskades till motion via allt från bolljaga till redskapsspringaruntgrejsimojs. Men det skulle snart ändras; inför skiftet upp till mellanstadiet tvangs man ännu en gång vidga sina vyer någon kilometer och jag kom på mig själv med att undra hur i helsicke man skulle greja att dagligen vandra ända bort till Karlaskolan som vid det här laget kändes som civilisationens sista utpost. Dessutom ryktades det om att vi skulle äntra den tillsammans med en lika stor skara ungar som enligt uppgift bodde på andra sidan stan!

Kungsör är nämligen halvt avdelat av en rullstensås (vars geohistoriska signifikans vi för övrigt blev regelbundet upplysta om och något vi uppenbarligen skulle känna oss lite stolta över) som definierade ett under grundskoletidens första halva tydligt "vi och dom". "Vi", det var vi som gick på Västerskolan på den västra sidan av stan... orten... byn... samhället... samhället. "Dom", det var east side, hotet från öst, de som gick på Hagaskolan och som vi under lågstadiet endast kom i kontakt med under de obligatoriska (tvångsmässiga) idrottsdagarna. De verkade lite konstiga, nästan lite smutsiga, iallafall med tanke på att mitt bestående minne av denna första periods uppfattning om dem är helt avhängig en grabb som hävdade att han kunde få upp fingret aslångt i näsan. Och nu skulle vi alltså buntas ihop till fyror med dessa utomjordingar på ett ställe som lika gärna kunde legat 20 mil bort. (2 kilometer var närmare sanningen dock).

Jag tror även att det var på mellanstadiet jag slutligen kartlade hela Kungsör; det var under denna period man ägnade sig åt att bygga kojor, eller koj-projekt snarare - en halvfärdig redskapsbod i en polares trädgård tjänade i 9 fall av 10 som grund för dessa. Allt vad byggmaterial och inventarier hette införskaffades på soptippen belägen precis i andra änden av stan, och en cykelturochretur dit och hem satte väl den nya standarden för vad som ansågs vara den längsta möjliga resvägen. Så skulle det dessutom förbli ända upp på högstadiet; man hade liksom inga ärenden (eller möjligheter att ta sig) utanför kommungränsen, sånär som på någon enstaka bussresa in till Köping i syfte att investera den flitigt ihopsparade månadspengen i en ny CD-skiva, men aldrig i utforskningssyfte och aldrig tillsammans med någon annan.

Det var nog först när man fyllde moppe man så sakteliga började utforska andra riktnummerområden, vilket i och för sig oftast stannade vid Valskog där man lärt känna folk. På högstadiet hände nämligen något liknande det som hände vid mellanstadiet - det kom nytt folk från ingenstans. Bokstavligen, ty Valskog är vad som närmast kan betraktas som en förort till Kungsör. En liten (!) by på en handfull invånare som nätt och jämnt fyllde upp en klass ungar varje år. 1982 års Valskogsungar var minst lika besynnerliga som east-side-gänget; till att börja med åkte de buss till skolan vilket definierade en tydlig skiljelinje mellan dem och vi som inte gjorde det. De som åkte buss bodde nämligen långt bort (läs: på landet) och sen var det väl inte så mycket mer med det, men det var lite konstigt likväl.

Vid det här laget hade man dock blivit såpass världsvan att varje steg uppåt på avståndsskalan tedde sig allt mindre spännande, precis som alla påföljande möten med nya och okända människor man skulle buntas ihop med från och med nu. Möjligen kan körkortets intåg i ens tillvaro ha rivit den sista mentala vägspärren för hur långt bort man kunde ta sig på egen hand, om än bara i tanken. Det nytagna körkortet invigdes med två kamrater i min mors arma Fiesta och en tripp till... Torshälla. Jag tror vi käkade pizza där. Sedan köpte jag en skitbrun Saab V4 uppbyggd av spackel och rost som tog oss land och rike runt för ett halvår eller så. (Åren gick långsammare på den tiden). Den är dock värd ett eget kapitel, fyllt av rossliga Led Zeppelin-kassettband, Tom&Jerry-kex och kokande motorer. Huvudsaken nu var insikten om att världen sträckte sig bortom KAK-området och att man åtminstone teoretiskt kunde ta sig ut därifrån.

The world is an oyster - devoured half alive.