Top 5 kassa rockgenrer

(Författat annorstundes under ett uppenbart infall av extra öppenhjärtligt humör, men jag kom på mig själv med att småle åt formuleringarna samt inse att innehållet i stort alltjämt stämmer överens med mitt nuvarande state of mind, så here goes)

Hur tänkte jag nu? Vadå "sämsta"? Var det inte jag som tidigare skrev något i stil med att det inte spelar någon roll hur kassa fynd man gör när man vet att det ändå är långt långt kvar ner till botten? Jo, det var det och därför tänker jag göra en akademisk avgränsning här för att det ska verka meningsfullt; jag kommer inte befatta mig med techno, hiphop, dansband eller någon annan genre jag inte har någon som helst uppfattning om. Det vore ju nästan lite omoget att ta mig tid att basha något jag inte ens lyssnar på. Vore det.

Ok, så vari består denna akademiska avgränsning? Tja, en godyckligt dragen gräns innanför vilken jag definierar rockgenrer jag i princip skulle kunna gilla men som jag, av skäl jag kommer framföra här, inte gillar. I feel vague today.


Rockabilly

Jag har tidigare berättat om en snubbe som gillade rockabilly och bajs och nu får jag anledning att spinna vidare på detta. Ni förstår, rockabilly är retarderat. Raggare, bönder (i demografisk bemärkelse) och utvecklingsstörda gillar sånt, och de enda som har en bra ursäkt är de utvecklingsstörda; människor som inte stannat i utvecklingen ska inte gilla musik som stannat i utvecklingen, det hämmar utvecklingen. Som tur är håller de flesta till på landsbygden så bara man själv håller sig borta därifrån har man en god chans att passera genom livet utan att behöva vidröra rockabillyn. Men ibland kommer rockabillsen in till stan i mattsvarta pilsnerjänkare för att dricka ofantliga mängder bärs och berätta om Elvis' och Eddie Meduza's förträfflighet som kulturbärare samt hänga ut röven genom sidorutan och vråla sexuella eufemismer på grottmänska. Men det är inte därför jag föraktar rockabilly; den föraktar jag för att den har lika stort musikaliskt djup som en kisspöl på krogtoaletten (och lite samma lukt). Rockabillsen föraktar jag däremot av ovanstående skäl. Och för att de lyssnar på rockabilly.

Sleaze

Sleaze (inte glam!) är lite av 80-talets motsvarighet till rockabillyn. Det innebär med andra ord att sisådär 30 år för sent uppstod ett musikaliskt paradigm som fortfarande inte var djupare än den där kisspölen (lär er sikta för fan!) vilket i sin tur gör sleazen om möjligt ännu mer retarderad, speciellt med tanke på att någon försökte dölja kisslukten med hårspray denna gång. Då och då händer det att jag träffar på sleazefolk och gemensamt för dem alla har varit ett högst tveksamt intellektuellt intryck. (Det är fullt möjligt att de, trots sitt kulturella handikapp, faktiskt är ganska smarta egentligen, men i så fall är deras grottmansmentalitet medvetet fejkad, vilket måste anses som ännu dummare. Lose-lose-situation alltså). Sleaze handlar nämligen inte om musik, inte för fem öre. Det handlar om att befästa sina sexuella komplex via trasiga t-shirts, spandex, kajal och tuperat hår, distade gitarrer all the way, it's party time, let's RAAAAWWWWK!! Pinsamt nog måste jag erkänna att jag äger ett par Mötley Crüe-vinyler och jag har ingen bra ursäkt för det. Jag skulle kunna ge bort dem till någon som vill ha dem men jag är för brydd om mänsklighetens framtid för det.

Southern

Nu blir det lite vanskligt, men bara lite, för man hör direkt när ett band är från södern alternativt försöker låta som ett band från södern. Det finns ett gitarrlick som alla band från södern, alternativt alla band som försöker låta som ett band från södern, måste få med i åtminstone alla sina låtar. Jag ska försöka skriva hur detta lick låter: Baaee-ding. Som gitarrist kan jag berätta att första biten skall denotera bändandet av en sträng och den andra biten skall denotera tonen spelad på strängen nedanför. Vad frustrerande det är när svenska språket visar sig inte räcka till! Inte lika frustrerande som att behöva genomlida Lynyrd Skynyrd eller The Band eller - och det är nu det blir lite vanskligt - nån låt här och där på George Harrison's All things must pass eller något i stil med The Who's Squeeze box eller Uriah Heep's Spider woman. Southern är nämligen lite som rockvärldens datavirus; det lyckas till synes helt av egen kraft nästla sig in överallt och ju fler band det lyckas infektera desto fler band kommer infekteras. Se alla southern-infekterade låtar som datafiler bortom all räddning och se alla Baaee-ding som en sån där lustig fras i stil med "Hitler was a vegetarian" som datavirus brukar lämna ifrån sig. Formatera din skivsamling innan den är förlorad!

Grunge

"Grungen räddade rocken" sägs det, och det är möjligen sant ur ett rent historiskt perspektiv och speciellt i ljuset av att vi i annat fall riskerat få genomlida ännu ett decennium av slibbig sleaze (se detta avsnitt). Men det är nog det enda positiva jag kan säga om genren som fick mig att hata MTV en gång i tiden, för vet ni vad skillnaden mellan grunge och sleaze är, förutom flanell och för stora byxor vs. jeansjackor och tights? - En oktav, grovt räknat. Ta valfri Mötley-7:a och spela upp i 33 istället för 45 samt fantisera om att han sjunger om att det inte alls blir nåt party i helgen eftersom livet suger och du är värdelös som människa, och du har grunge. Istället för "dädädädädä (160 bpm) YEAAAAH!!!" får du "dududududu (80 bpm) ...öööäähhh...!". Vilket praktiskt sätt att uppdatera sin smaklösa skivsamling på! Tacka mig i pausen.

Alt-rock

Det finns alla möjliga tänkbara (och begagnade) varianter på denna något vaga genre som till att börja med är allt utom just alternativ; radiorock, Rix FM-rock, nu-rock, skräp (som dock är en väldigt bred och varierad genre). Gemensamt för alla de som hänger sig åt denna typ av rock är att de gillas av tonåringar som nån gång sett "Led Zeppelin" i skrift i något sammanhang och som möjligen hört brottsstycken av sin numera utflyttade storebrors kopia av Metallica's svarta, ofta tjejer som vill vara lite tuffare än alla andra, samt att de spelas nonstop på en radioapparat nära dig. Kommersiell rock för 2000-talets danande generation, lika substantiell som den där kiss... nej, dags att komma på nåt annat nu... som en bortglömd dag i mellanstadet när det eventuellt var soppa till lunch och du eventuellt visste svaret på vad Hollands huvudstad är men inte orkade räcka upp handen medan din irriterande bänkgranne svarar "Budapest" för att sedan återgå till att rita i din lärobok. Faktum är att rent musikaliskt ligger altrocken inte så långt ifrån grungen, men den stora skillnaden är att det är ingen som någonsin hävdat att altrocken innebar någon revolution, eller ens någon förändring. Den är mer status quo än Status Quo. Att lyssna på en altrocklåt (spelar ingen roll om det är Nickelback eller Takida, de är helt utbytbara) är som att stå vid en väg med aspirationer på att befinna sig vart som helst utom just där varpå en helt vanlig bil passerar utan att man ens märker det.