Du är vad du gör

Så jag gjorde slag i saken till slut och hakade på trenden att visa upp sina alster på fejan, ja Facebook alltså. En page för Jorm, mitt musikprojekt tillika band, ursprungligen dedikerat till progressiv rock men som kommit att utgöra en sorts pseudonym för alla idéer jag finner värdiga att omsätta i audiell konst.

Det märkliga inträffade dock efter att jag bjudit in alla på vänner-listan och därefter hållit ett öga på vilka som tagit sig tid att acceptera. Ett betydande antal av mina vänner och bekanta hade resolut tackat nej av ett skäl eller annat och det är väl egentligen inte så mycket med det. Det var därför jag överraskade mig själv med att känna mig sviken och ratad. Jag menar, hur kan en sånt trivialt fenomen tillika icke-handling från vännernas sida frammana en så skarp och beaktningsvärd känsla? Det de får upp på skärmen är ju blott ett anspråkslöst förslag från någon de känner att bli dokumenterade fans av ett progrockband, möjligen inhysande denna någon men det framgår i så fall inte om man inte tar sig tid att plöja igenom de olika info-boxarna på fansidan. Klart man inte orkar tacka ja till sånt om man inte ens gillar progrock.

Sen slog det mig: Jag är Jorm och Jorm är jag. Visst, band-delen innefattar med nödvändighet mina trogna vapendragare vars önskemål om rep jag har försakat till förmån för att spela in allt material helt själv, men det är just det som är grejen. Jorm har liksom blivit ett projekt mer än något annat och därtill mitt högst personliga dito. Som sagt, allt jag finner värdigt en seriös musikalisk behandling hamnar förr eller senare på tape (låter snyggare att säga så än att bara säga att det hamnar på hårddisken i wav-format) och förr eller senare blir det utportionerat under Jorm-flaggen som den slags depersonifierade plattform jag redan redogjort för.

Icke desto mindre är musiken jag gör en betydande del av min person, kanske den största delen, och den som lyssnar på det lyssnar på mig och min person. Därför kan jag inte låta bli att känna detta, om än tämligen milda, svek från de som avböjer en förfrågan om att officiellt vara en av de som verkar bry sig om det Jorm, vem/vilka det nu är, håller på med. Återigen är det klart att ingen ser på det som jag ser det och ingen (?) har väl avböjt med avsikt att avspisa min person och min bekantskap, speciellt inte i skenet av ovan beskrivna förmodade kontakt, från deras håll sett, med detta märkliga progband som eventuellt har nånting att göra med han som de fick inbjudan av.

Så balansgången är ett faktum; De som känner till Jorm vet att det är jag men i övrigt ser jag helst att det står som en depersonifierad skapelse för sig som talar genom musiken och inget annat. Samtidigt är det just det att Jorm är jag och den som dissar Jorm dissar mig. Nå, det är väl det pris man får betala för sina artistiska ambitioner. Alla kan inte gilla progrock. Eller artrock. Eller psykadelia, indierock, symfonirock, folkrock, britpop, hårdrock, electropop eller alternativ musik överlag.

Trendnötter!