Ännu ett försvarstal

Jag minns en (uppenbarligen rätt obetydlig) affish som hängde på väggen inne på högstadieskolan under en kort period. "70- och 80-talister - sådana är vi" stod det och sen minns jag faktiskt inget mer. Det kan ha varit fråga om en föreläsning, en temporär kampanj, ett käckt utrop men mest troligt något studentikost spex som letat sig in i Centralskolans väggar vid tillfället. Men det var just det här citerade utropet som såhär långt i efterhand (vi snackar alltså 90-talets mitt) fastnade och som visat sig parafrasera mina tankegångar till den tvetydliga generation y jag och mina åldersgelikar är sagda att representera. Och med den äran!

För vad innebär det egentligen att vara 80-talist? En bortklemad generation snorungar som fått allt serverat på silverfat är väl den gängse definitionen enligt 40-talisterna "som byggde upp landet". Det är möjligt; självförakt och hypokritiskt fördömande av ökad välfärd ligger i tiden, men faktum är att det sträcker sig ganska långt in i kärnan på definitionen av en xx-talist. Samtidigt tror jag inte att det räcker med att stämpla ett årtionde i pannan på envar som haft (o)turen att ha en viss förstasiffra i personnumret. De flesta av de jag känner och umgås med nu är 80-talister rent numeriskt och universitetet knyter oss samman på ett sätt som överbryggar ungdomens strikta åldersgränser för umgänge som oftast låg på +-2 år. Men det räcker inte, märker jag nu.

Ja, jag har nyligen läst Två nötcreme och en moviebox (det bästa Fredrikåfilip lämnat ifrån sig, skall tilläggas) och ännu nyligare sett på Schyffert's The 90's - ett försvarstal som spinner vidare på DDR-nostalgiska koncept och den ironiska generationens storhetstid. Det jag erfar gång på gång är den enorma igenkänningen, en igenkänning jag rent numeriskt inte borde erfara. Shchyffert är 68:a och F-grabbarna nittnasjuttinånting, och själv klockar jag in som 82:a och tillhör den nästkommande generationen som visserligen skrattar gott åt dessa och andra herrars ironiska upptåg, men jag borde inte ha något gemensamt med folk som är generationsfränder med mina avsevärt äldre bröder (tillika med avsevärt skilda livssituationer). Men det har jag, och så har även alla andra som tog körkort 2000 (teoretiskt, men det ska gudarna veta att den teorin var tidigt cementerad i mitt bilkontaminerade medvetande!) och studenten 2001.

Som sagt är jag lika mycket 80-talist som övriga bekantskapen, men någonting säger mig att igenkänningsfaktorn i Nötcreme avtar exponentiellt ju längre fram i 80-talet man kommer i födelseattesten. Jag är nämligen gammal nog att minnas då det bara fanns två (statsdikterade) TV-kanaler, då folk åkte Amazon, VW-bubbla och Saab V4 till vardags, då man fick lov att hyra en videobox (och en näve Tom&Jerry-filmer) på Shellmacken (som för övrigt hade en Volvo Duett i tjänst som servicebil), då Toto (isch!) låg på topplistorna och då Fablernas värld sändes på någon av de ovannämnda kanalerna. Samma saker (plus lite slagsida åt den generella bilparken av naturliga skäl för min del) som i Nötcreme och Ett försvarstal alltså. Är jag så gammal för att vara så ung?

Just underhållningssektorn var under min barndom hårdreglerad och sträckte sig till Kalle Anka på julafton (likheterna bara fortsätter) och - japp - Anslagstavlan-introt samt streckgubbarna i Linus på linjen. Annars var det mackhyrd videobox som gällde och varje gång var en höjdpunkt. Det var en svårtolkad ritual som inför en femårings ögon gick ut på en enda sak: att omvandla myrkriget med det ackompanjerade FFFFFFFFF till den animerade katt&råtta-leken omsatt i den rättframmaste av slapstick, som annars var begränsad till Lilla Sportspegeln vars intetsägande knattefotbollsreportage rituellt genomleds i väntan på MGM-lejonet. Det var stort, och det var även här jag för första gången lärde mig vad stop, play, rew, effeffdubbelvede och eject betydde. Inte bokstavligt förstås, men semantiskt.

Denne fem(typ)åring hade dock noterat ryktesvägen att det fanns familjer med ett ofattbart materiellt välstånd som tog sig uttryck i en egenägd videoapparat. Naturligtvis konfronterade jag försynt min mor hur det kom sig att de hade råd med en dylik och fick till svar vad jag då tolkade som "de har råd därför att de inte ätit på en månad". Såhär i efterhand inser jag såklart att det var videoinköpet omsatt i vår familjs hushållskassa som avsågs. Jag inser även efter att ha pluggat på Johan Norberg m.fl. att det som var lyxvara på 80-talet nästintill kastades efter folk på 90-talet tack vare ökad produktion och efterfrågan och nedsatt pris och allt sånt. Svinbra, men det är en annan diskussion. Det fanns även ett hus i bekantskapskretsen (en tjej på lekis) vars föräldrar hade haft råd med att pryda takåsen med en parabol. Femåringens kärnfulla logik tog snabbt reda på att det innebar en lönnväg ut ur SVT-monopolet och ett nästintill ogreppbart utbud av alternativa kanaler och underhållning vi andra bara kunde drömma om. Allt detta är helt sant även om det låter snudd på 50-talsmässigt på det där i-väntan-på-Hyland-viset man numera läser om i historieböckerna.

Och vad mer fascinerande är; det går exakt hand i hand med den äldre generation som tillbringade sina tonår i 80-talet, eller för all del, sin sena barndom. Min då ringa ålder och mina därmed begränsade möjligheter att konceptualisera intrycken samt högst marginella anspråk på personlig frihet gör såklart mitt 80-tal något mer diffust men huvuddragen finns där och de gick som en röd tråd genom alla i den yngre planhalvan, låt vara 5 eller 15 år. Think about it: jag började skolan 1989 och var hela 8 år och 10 månader när 80-talet formellt var till ända. Sen vet jag inte om det var det jämtländska Brunflo och dess perifera placering på världskartan som bidrog till att det omskrivna 70-talet levde kvar så pass länge in på nästkommande decennium, men jag tror inte det, ty liknande utsagor har stått att finna i jämngamla kamraters barndom på andra håll i landet likaledes. En sak är säker; de tidiga 80-talisterna är lika mycket att betrakta som 70-talister. Jag tror man kan dra en rättvisande gräns ungefär vid 1985 och slå fast att generationsskiften inte följer almanackan utan är till hälften förskjutna framåt. Jag kommer få anledning att återkomma till denna tes, men kan redan nu konstatera att det var antagligen detta som avsågs på den inledningsvis nämnda affishen. 70- och 80-talister - sådana är vi. De riktiga 80-talisterna slutade inte födas förrän en bra bit in på 90-talet då grungen redan var passé och PC-datorer (hade man Mac var man en sopa) började konkurrera ut VHS-innehav i fråga om tekniskt välstånd.

En milstolpe värd att nämna i sammanhanget var dock den dag då 80-talet rent pragmatiskt blev 90-tal, typ: dagen då vår familj gick från att tillhöra klassens kreti och pleti till en, visserligen lågdefinierad, medial överklass; den dagen då vi kunde ratta in TV3. Nu skall det tilläggas att vi hade turen att flytta in i ett kvarter vars bostadsrättsförening smällt upp två rejäla parabolantenner och dragit in kabel i var kåk. Sen skall det även sägas att det även bodde två tjejer i kvarteret som gick i klassen. De umgicks jämnt och hade likartade efternamn som placerade de båda längst ned på klasslistan, sammanvuxna liksom. Men det spelade ingen roll, vi hade kabel! TV3 och dåtida embryon till senare dagars standardkanaler som Nordic Channel (sedermera kanal 5). Det innebar helt kort att helgdagsmorgnarna inleddes med tecknat i överflöd. För en 9-åring som sedan födseln fått lära sig att kommersiell och icke statskontrollerad undehållning var en lyxvara förbehållen adeln var detta rena himmelriket. Vi snackar Disney-klipp, vi snackar Turtles, vi snackar tuffa actionserier som A-team (vars obligatoriska bilkrascher jag rituellt försökte återskapa efteråt medelst legobilar) Magnum PI och långfilmer SVT då aldrig skulle drömma om att låta folket få tillgång till. Här behövdes ingen video när all världens underhållning strömmade in genom ett hål i väggen. Och inte behövde vi svälta en månad heller!