En sak är iallafall säker; det talades mer än det meckades och det meckades mer än eventuella resultat lät påvisa. Själva bekräftelsen på ens förmåga att tänja på 50-kubikarens prestationsmöjligheter var minst lika viktig som att faktiskt kunna lägga till ett par extra kilometer i timmen på trotjänarens prestanda. Det är dock en sådan sak man inte inser förrän såhär i efterhand, men nog spenderade man mer tid i garaget i goda vänners lag än ensam hemma på gårdsplanen, iallafall när det gällde potenshöjande åtgärder. Värst var kanske en polares Yamaha FS-1 som gick att elda upp i nästintill landsvägsfart vilket efter sisådär ett års ägandeskap visade sig vara till stor del avhängigt en 60-kubikscylinder, något polaren alltså varit helt ovetandes om under alla dessa föreläsningar implicit baserade på moppens förträfflighet.
Själv var jag aldrig speciellt brydd över de begränsade fartresurserna på min egen pjäs, en Puch Alabama från 1968 vars stora behållning enligt mig själv snarare var den skoterliknande estetiken och den enorma pakethållaren. Jag hade efter många timmars tummande bland Classic Motor-annonser under "MC & Mopeder säljes" givit mig fan på att jag skulle ha just en Alabama, eller DS50 som var den egentliga beteckningen på modellen som likt alla andra Puchar just i Sverige blivit benämnd enligt delstatsnomenklaturen. 2900 kronor senare blev jag då till slut ägare till en visserligen ganska risig men ändock fullt brukbar Puch (Posch, Puck, beroende på dialektala förutsättningar) som sällan lämnade mig sysslolös. Inte så att den gick sönder speciellt ofta, det var mer min strävan att komma den in på livet som ledde till oräkneliga isärtagningar av allt som överhuvudtaget gick att ta isär och det är möjligt att de gånger den faktiskt pajade på riktigt var avhängiga någon av alla dessa okynnesdemonteringar. Det spelar för övrigt ingen roll då haverier alltid är att betrakta som nederlag; antingen är kvaliteten själv undermålig vilket pekar på ett omdömeslöst val av fordon, eller så är ens servicemässiga kunskaper undermåliga, alternativt ens klåfingrar för långa, vilket dock fortfarande pekar på en omdömeslöshet värd att hånas för.
Framskärmen var sprucken och lagad medelst popnit vilket jag försökte snygga till med spackel och vit grundfärg, som jag därmed tyckte passade bra till att fräscha upp även övriga vita plastdetaljer med. (Alldeles i jämnhöjd med införskaffandet av denna burk vita grundfärg hade någon, till dags dato ännu okänd, dissident försett stoppskylten vid korsningen utanför oss med två prickar vilket renderade det smått komiska "STÖP" likväl som en likaledes smått komisk anklagelse att jag var upphovsmannen till detta busstreck tack vare mitt vitagrundfärgsinnehav). Sadeln var inte heller jättehel i framändad vilket jag uppenbarligen ansåg packtejp vara den ultimata lösningen på. Men värst var ändå de kopiösa mängder glasfiberspackel jag applicerade på karossen (de ymniga plåtytorna på denna Puch's enda mopedskoter tänjde på rambegreppet så till den milda grad) för att sedan måla över med OK's mörkblåa sprayfärg. Midnattsblå hette det i originalbroschyren, matt Hammarplastblå var nog närmare sanningen efter mina sessioner i förrådet vars golv fortfarande är täckt av en impressionistisk färgdimma. Den söta sega gubbar-aktiga lukten av den slutligen påförda klarlacken kryddar minnet av mina åtminstone två mer ambitiösa restaureringar av nämnda snitt i detta förråd, ackompanjerat av ett blandband bestående av halva The Who Sell Out och nästan hela Oasis - Be Here Now, digestive bars och ljuva minnen av dåtidens school crushes. Jag såg mig själv som inte bara en gitarrskillad (nåja) popare utan även som en handyman och helt klart ett kap för vilken småalternativ flicka som helst. I verkligheten buntades jag antagligen ihop med det vagt definierade nördgänget dock.
Vadå? Jag, nörd?Möjligen lever denna dikotomi mellan självupplevd förträfflighet och utstrålande nördighet kvar i någon mening...
Hur som helst, Puchen var förträfflig trots de uppenbara skavankerna och trots att jag sedermera fick nödlaga kicken med spännband efter att returfjädern gått av. Det jag är mest imponerad av än idag måste ändå vara det spruckna och limmade insuget på cylindern. Jo, så här var det: Jag och en kamrat (han med FS1:an) hade upprepade gånger försökt avlägsna den legendariska pluggen i insugskanalen och gradvis kommit fram till att denne vår ärkenemesis var fastkilad och fixerad med en bastant svetsfog. Vi kom slutligen fram till att lösningen antagligen skulle stå att finna i anslutning till en annan kamrat som bodde ute på landet och hade hela gården full av cykelvrak och garaget fullt av mopedvrak. Det som inte kunde repareras där ute kunde inte repareras alls och minsann skulle inte hans fars lika rättframma som bondfinurliga approach till problemet råda bot på dilemmat. En hemgjord anordning baserad på en gängad stång och en slaghammare fick för all del bort den envisa pluggen en gång för alla men den nyss nämnda svetsfogen såg till att halva insuget gjorde den sällskap. Sådärja, det var den cylindern. Men mekargurun (just då i varje fall) tog helt enkelt och kapade loss pluggen från insugsbiten och limmade tillbaks den senare med superlim och det mest fantastiska här är att det höll allt sedan dess. Att den spruckit precis radiellt med ena gänghålet spelade ingen roll skulle det visa sig.
Jag är inte säker på om det finns någon sensmoral med den anekdoten, möjligen att OK's superlim är bra (uppenbarligen köpte man allt på OK på den tiden). En sak är jag dock helt övertygad om, och det är att det var ofantligt mycket enklare att vara 15 än 27 på många vis.
Och Puchen? Den sålde jag till ett par snubbar som kom långväga nerifrån och hämtade den en dag i mitten av inget speciellt ett par år senare. Bland det dummaste jag gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar