Long distance runaround

Världen krymper ju äldre man blir. Faktiskt! Jag minns ännu när jag varandes nyinflyttad spoling på 7 år uppfattade världens bortre gräns ungefär där kvarteret tog slut. Jag minns även hur jag mycket snart skulle tvingas flytta denna gräns ytterligare några hundra meter bortåt då skolstarten närmade sig. (Precis som jag minns hur jag natten innan första skoldagen låg i sängen och tänkte på hur sötebrödsdagarna, som definierades av att inte behöva göra ett skit på dagarna, nu var till ända för lång tid framöver. Föga anade jag att jag ännu nästan 20 år efteråt fortfarande skulle vara fjättrad vid denna fritidsdödande institution, but once again I digress).

Tillbaks till Magasingatan; Världen kretsade under mycket lång tid kring den plats man hade sin säng och sina leksaksbilar förvarade och avståndet till alla andra platser var relativt den. När lågstadiet var till ända hade man visserligen bekantat sig med stora delar av det område som definierades av en radie av sisådär en kilometer från hemmet, vilket innefattade såväl skola som sporthallen där man piskades till motion via allt från bolljaga till redskapsspringaruntgrejsimojs. Men det skulle snart ändras; inför skiftet upp till mellanstadiet tvangs man ännu en gång vidga sina vyer någon kilometer och jag kom på mig själv med att undra hur i helsicke man skulle greja att dagligen vandra ända bort till Karlaskolan som vid det här laget kändes som civilisationens sista utpost. Dessutom ryktades det om att vi skulle äntra den tillsammans med en lika stor skara ungar som enligt uppgift bodde på andra sidan stan!

Kungsör är nämligen halvt avdelat av en rullstensås (vars geohistoriska signifikans vi för övrigt blev regelbundet upplysta om och något vi uppenbarligen skulle känna oss lite stolta över) som definierade ett under grundskoletidens första halva tydligt "vi och dom". "Vi", det var vi som gick på Västerskolan på den västra sidan av stan... orten... byn... samhället... samhället. "Dom", det var east side, hotet från öst, de som gick på Hagaskolan och som vi under lågstadiet endast kom i kontakt med under de obligatoriska (tvångsmässiga) idrottsdagarna. De verkade lite konstiga, nästan lite smutsiga, iallafall med tanke på att mitt bestående minne av denna första periods uppfattning om dem är helt avhängig en grabb som hävdade att han kunde få upp fingret aslångt i näsan. Och nu skulle vi alltså buntas ihop till fyror med dessa utomjordingar på ett ställe som lika gärna kunde legat 20 mil bort. (2 kilometer var närmare sanningen dock).

Jag tror även att det var på mellanstadiet jag slutligen kartlade hela Kungsör; det var under denna period man ägnade sig åt att bygga kojor, eller koj-projekt snarare - en halvfärdig redskapsbod i en polares trädgård tjänade i 9 fall av 10 som grund för dessa. Allt vad byggmaterial och inventarier hette införskaffades på soptippen belägen precis i andra änden av stan, och en cykelturochretur dit och hem satte väl den nya standarden för vad som ansågs vara den längsta möjliga resvägen. Så skulle det dessutom förbli ända upp på högstadiet; man hade liksom inga ärenden (eller möjligheter att ta sig) utanför kommungränsen, sånär som på någon enstaka bussresa in till Köping i syfte att investera den flitigt ihopsparade månadspengen i en ny CD-skiva, men aldrig i utforskningssyfte och aldrig tillsammans med någon annan.

Det var nog först när man fyllde moppe man så sakteliga började utforska andra riktnummerområden, vilket i och för sig oftast stannade vid Valskog där man lärt känna folk. På högstadiet hände nämligen något liknande det som hände vid mellanstadiet - det kom nytt folk från ingenstans. Bokstavligen, ty Valskog är vad som närmast kan betraktas som en förort till Kungsör. En liten (!) by på en handfull invånare som nätt och jämnt fyllde upp en klass ungar varje år. 1982 års Valskogsungar var minst lika besynnerliga som east-side-gänget; till att börja med åkte de buss till skolan vilket definierade en tydlig skiljelinje mellan dem och vi som inte gjorde det. De som åkte buss bodde nämligen långt bort (läs: på landet) och sen var det väl inte så mycket mer med det, men det var lite konstigt likväl.

Vid det här laget hade man dock blivit såpass världsvan att varje steg uppåt på avståndsskalan tedde sig allt mindre spännande, precis som alla påföljande möten med nya och okända människor man skulle buntas ihop med från och med nu. Möjligen kan körkortets intåg i ens tillvaro ha rivit den sista mentala vägspärren för hur långt bort man kunde ta sig på egen hand, om än bara i tanken. Det nytagna körkortet invigdes med två kamrater i min mors arma Fiesta och en tripp till... Torshälla. Jag tror vi käkade pizza där. Sedan köpte jag en skitbrun Saab V4 uppbyggd av spackel och rost som tog oss land och rike runt för ett halvår eller så. (Åren gick långsammare på den tiden). Den är dock värd ett eget kapitel, fyllt av rossliga Led Zeppelin-kassettband, Tom&Jerry-kex och kokande motorer. Huvudsaken nu var insikten om att världen sträckte sig bortom KAK-området och att man åtminstone teoretiskt kunde ta sig ut därifrån.

The world is an oyster - devoured half alive.