Top 5 underskattade bandmedlemmar

Inte musiker bara sådär rakt av, utan bandmedlemmar. Alla de förbisedda satar som ingen nånsin nämner i något sammanhang eftersom hans (hennes?) bandpolare skymmer solen för honom (henne?) i varenda diskussion som rör bandet i sig. Därmed har vi redan diskvalificerat alla sångare (sångerskor?) och de flesta gitarrister på den här listan. Plant, Gillan, Morrison, beat it! Ni har fått nog med uppmärksamhet! Ni kanske sjöng bra och så och fick mest fi... skpinnar, men ni hade inte varit någonting utan polare som...

John Paul Jones

Zoso lirade gitarr, Bonzo trummor, Percy sjöng och Jonesy gjorde - allt annat. Honest! Och du vet säkert inte ens vem han är. Det är den här killen som ligger bakom orgeln i Since I've been loving you, mellotronen i Kashmir, Rhodespianot i No quarter, mandolinen i Battle of evermore, flöjterna i Stairway to Hällefors och nästan alla låtar på In through the out door. Och du vet fan inte ens vem han är! Han-den-där-basisten-i-Zeppelin med Bröderna Lejonhjärta-frilla i The song remains the same råkar vara det stora geniet i det här sällskapet medan du din jävel inte har en jävla aning om vem han är!

Ray Manzarek

Ok, så här är det. Jim Morrison var rätt så cool när han sjöng om reptiler och visade drulen. Fast det roligaste med honom är när han sjunger L.A. woman sittandes på muggen i filmen. Jaså, det var inte han själv som var med där? Ok, då. My point is iallafall att det inte var han som var hjärnan bakom Doors. Nej, det var det inte. Jimpa var en galjonsfigur, ni vet en sån där som drar till sig uppmärksamhet så att besättningen inte ska lägga märke till vad som egentligen händer, t.ex. att de blir plundrade av pirater eller får ratten ollad. Eller att det faktiskt är orgeln som är grejen med Doors. Orgeln, pianot, bas-mojen, för det vet ni ju förstås redan att de inte hade nån basist när de lirade live. Det var Ray som skötte det med sin lilla bas-moj. Medan Jimpa var upptagen med att svina runt kom Ray på låtar som Waiting for the sun, Riders on the storm och Light my fire. Ni vet, de där låtarna som loopas om och om igen i stereon medan du sitter där och önskar att du var lika cool och påtänd som Morrison (eller om du är tjej, att du blev spankad, spermierad och våldförd på av Morrison istället för den där killen bredvid som önskar att han var lika cool och påtänd som Morrison). Den coolaste ormen i Doors var brillormen bakom orgeln och bas-mojen och hör sen!

Mitch Mitchell

Fattar ni hur jobbigt det måste vara att lira i samma band som Hendrix? Alltså inte bara lira med Hendrix utan i samma band, alltså den musikaliska enhet där var och en av de ingående medlemmarna antas ha lika stort publicitetsvärde. Min brorsa sa en gång att 95% av all footage på Jimi Hendrix Experience's framträdanden fokuserar på Jimi och endast Jimi. Nu vet jag inte hur rätt han har eller hur han räknade ut det, men han har doktorerat i materialfysik så jag tror på honom. (Dessutom har han enligt egen utsago pratat med en kvinna som sett Hendrix Live och därutöver har en polares farsa hävdat att han åkt radiobil med Hendrix på Gröna Lund, så jag och Jimpa är praktiskt taget dödspolare). Som tur var så stod Mitch ut i iallafall två år som osynlig swingmaster, för det var precis vad han var. Den här grabben kunde spela ifrån alla 1967. Tror ni mig inte? Lyssna på Manic Depression, Fire och Crosstown traffic så tror ni mig.

Alex Lifeson

Med fallet Rush är situationen snarare den motsatta; om man lirar trummor eller bas räcker det med att vara dubbelt som bra som de flesta andra för att folk ska tappa hakan. (Om man dessutom kan sjunga tre oktaver högre än alla andra, trampa på en Tauruspedal och lira synth samtidigt med en dubbelhalsad Rickenbacker över axeln, är man garanterad att bli applåderad i vissa kretsar). Men är man gitarrist måste man vara minst 10 gånger så bra som de flesta andra, och då riskerar man likt förbannad att bli stämplad som en wanker som bara är ute efter att sätta hastighetsrekord. Just därför är det lite synd om Alex Lifeson och just därför är han fortfarande, säg, 5 gånger bättre än din favoritgitarrist. Tro för den skull inte att jag förringar Neil Peart's talanger (han är bättre än din favorittrummis) eller Geddy Lee's (han är bättre än din favoritbasist och kan dessutom skrika dig sönder och samman vid en frekvens av 10.000 Hz) men vad är det som utgör själva köttet i låten om inte gitarren? Lyssna på La villa strangiato och YYZ för referens.

Steve Hackett

En till gitarrist ingen bryr sig om, men inte bara för att han nästan alltid överskuggas av sina fellow bandpolers (och Peter Gabriel's hemorrojdkostym) utan minst lika mycket för att ingen ser Genesis som ett gitarrband, till skillnad från Rush. Och det är helt sant; det är Tony Banks som står för merparten av instrumentmattorna och Mike Rutherford lirade gitarr lika ofta som bas, även när Steve var med. But lemme tellya won fing: Steve Hackett är antagligen den förste gitarrist som använde tapping. Ta mig inte på orden - det är aldrig nån som är först med nånting, men jag har iallafall inte sett någon tidigare än honom iallafall. På låtar som Return of the giant hogweed, The musical box och Dancing with the moonlit knight demonstrerar han vad många brukar hylla Van Halen för, fast 6-7 år tidigare. Visst, han var ingen virtuos som Steve Howe men the guy had taste! Visa mig ett solo så fyllt av känsla och själ som det i Firth of fifth och jag visar dig Firth of fifth igen, och om du fortfarande inte ryser så har du fan inget hjärta! Det hade för övrigt inte herrar Rutherford, Banks och Collins heller - Steve blev utmobbad och hoppade av 1977. Förresten är det värt att kolla upp hans soloplattor Voyage of the acolyte och Spectral mornings om man är nyfiken på hur Genesis kunde låtit efter 1975 om han bara hade haft lite mer att säga till om.