Vet ni vilka Steely Dan är? Antagligen inte eftersom namnet förmodligen väcker någon slags inre mardrömsbild av ett sterilt studioband med strömlinjeformade Toto-ambitioner och om namnet väcker någon slags inre mardrömsbild av ett sterilt studioband med strömlinjeformade Toto-ambitioner så har jag ingen anledning att utgå ifrån något annat än att ni inte vet vilka Steely Dan är eftersom de inte är ett sterilt studioband med strömlinjeformade Toto-ambitioner. Läs gärna den meningen två gånger.
Bara en sådan sak som att Steely Dan tog sitt namn från en vibrerande dildo och skrev textrader som "You been tellin' me you're a genius since you were seventeen/In all the time I've known you I still don't know what you mean" och "Will you still have a song to sing when the razor boy comes and take your fancy things away?" borde få vem som helst att inse att de här grabbarnas intelligens och sarkasm närmar sig Zappa. Att de sedan var musikaliska pedanter som med en ingenjörs noggrannhet beräknade varenda ton på skivorna har jag ärligt talat svårt att se som något negativt. För vet ni vad skillnaden mellan ett dokumenterat skitband som Toto och Steely Dan är? Steely Dan kunde göra låtar, bra låtar till och med, och därtill intelligenta texter och om de inte tycker om dig så talar de om det för dig, inte på ett "fuck you"-vis utan på ett sätt som du antagligen är lite för dum för att riktigt förstå.
Saken är nämligen den att deras låtar är alldeles för smarta och sofistikerade för att vara rock men alldeles för catchiga och melodiösa för att vara jazz så de skapar sitt eget lilla gränsland, ett mörkt hörn varifrån de betraktar omvärlden och berättar för alla som vill höra på hur alla däri är ena jävla falska puckon som beter sig puckat inför sina lika puckade medmänniskor och risken är stor att de sjunger om just dig. Kärnan i Steely Dan är Donald Fagen (keyboards och sång) och Walter Becker (gitarr och bas, iallafall på det fåtal livevideos som finns) men framförallt har vi att göra med två arkitekter som lånade in gräddan av studiomusiker när det drog ihop sig till att fästa sarkasmerna på tape. En av dessa, som jag inte minns namnet på, beskrev processen som att de först brukade öva in låtarna tills de var helt perfekta, och därefter öva lite till tills låtarna blev "beyond perfection" och istället helt naturliga. Jag är inte helt säker på vad han menar med det men det tyder på en sällan skådad hängivenhet, och det mina vänner, är anledningen till varför ingen som vet vad musik handlar om någonsin får jämföra Steely Dan med Toto. Där de senare ägnade sig åt att visa hur rundslipade låtar man kunde göra om man bara hade tillräckligt mycket studiotid, insåg Steely Dan att man måste ha låtar att applicera studioskillsen på om någon ska lyssna.
Nu är det förvisso inte många som lyssnar men det borde vara det, och anledningen till att jag valde att ställa ut Can't buy a thrill i skyltfönstret är egentligen helt godtycklig. Det är deras första, och gillar ni den så kommer ni även att gilla Countdown to ecstacy och Pretzel logic. Bästa spåren: Do it again, Only a fool would say that, Reelin' in the years, Turn that heartbeat over again.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar