lördag, januari 03, 2009

Dagens skiva till kaffet: England - Garden shed

Det är väl lika bra att börja tipsa om skivor som få hört men som alla borde höra.


Det här är en av historiens mest underskattade plattor någonsin, tillika från ett av historiens mest underskattade band - England. Det handlar om ett one-skiv-wonder från - England - som lirade progrock vid en tid då det var väldigt ohippt att lira progrock, nämligen 1977. Det är inte svårt att i det sammanhanget förstå varför de inte höll längre än en platta, men musiken lämnar faktiskt ingenting i övrigt att önska.

När alla de stora dinosaurierna från decenniets tidigare glansdagar började få slut på inspiration (ok, Yes' Going for the one är klockren och Jethro Tull's Songs from the wood är, om inte i Aqualung-klass så åtminstone klart bättre än Too old to rock'n roll) alternativt började strömlinjeforma sina låtar allt mer åt radiopophållet dök det, punkvågen till trots, envist upp en och annan aspirant på att hålla progfanan högt. England var ett av dessa och visade via dessa sex spår att kreativitet och musikalitet lönar sig oavsett tidsanda.

De har jämförts med Yes, Genesis och Gentle Giant och jag är böjd att hålla med, även om den genomgripande stämningen och uppbyggnaden av låtar formligen skriker Yes mer än något annat. And that's a good thing. Vissa reviewers på progarchives.com vänder detta till England's nackdel men jag säger: Låtarna är bra och klanderfritt framförda och väcker nästan samma känslor som vilken Yes-låt från 71-75 som helst, so fuck it! Man kan aldrig få för mycket bra musik.

De två spår som kanske lyser svagast är de lugnare All alone och Yellow, i synnerhet den förra men i sammanhanget fungerar de fint som breathers mellan de mer episka låtarna. Den avslutande Posioned youth är dramatisk, men de bästa spåren i mitt tycke är den inledande Midnight madness, den fenomenala multi-part-låten Three piece suite och den poppiga Paraffinalea.

Tyvärr är plattan out of print vad jag förstått, men jag hade turen att komma över den på en synnerligen välsorterad DC-hub en gång i forntiden. (Håll käften! Jag är ännu inte säker på om immaterialrätten är logiskt försvarbar!). Mitt råd blir därmed att börja jaga på nätet helt enkelt. Det verkar vara störst chans att hitta dylika juveler den vägen. Fast syltburksettikettsomslaget går ju tyvärr förlorat därmed.

Lustigt nog finns det en (delvis trasig, men hey, man kan inte få allt) hemsida tillägnad bandet och deras enda platta: http://www.mindspring.com/~agmedia/england/

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar